När jag var cirka 10 år var jag oerhört intresserad av att läsa böcker. Mina föräldrar hade en överfull bokhylla med faktaböcker och romaner. Jag plöjde igenom denna bokhylla. Alla böcker var nog inte lämpade för barn i min ålder. Om man tänker efter var nog inte mycket lämpat att läsa för mig. Jag brukade ta fram en bok och läsa efter skoldagen. Den stund jag var ensam hemma innan mamma och pappa kom hem och det var dags för middag. Jag älskade att läsa Nordisk Kriminalkrönika. Det är en bokserie som polisen ger ut om brott som blivit lösta i Norden. Det här är på riktigt. Det här är mord och rån som hänt i Norden. Jag läser dem fortfarande med skräckblandad förtjusning. Skräcken för att man vet att det hänt. Förtjusningen över att brottet blivit löst och att polis och åklagare gjort ett gott jobb.
En dag så läste jag om ett styckmord i Sverige. Det var en man som mördat och styckat en kvinna och satt delarna i svarta sopsäckar. Efter det hade jag lite svårt för svarta sopsäckar! Jag trodde alltid att det var likdelar i alla dessa sopsäckar som stod vid vägkanten, eller slängts i skogen. Mina föräldrar förstod inte varför jag gick omvägar runt alla sopsäckar. Jag kunde ju inte säga att jag läst om styckmördaren i Kriminalkrönikan. Då jag var rädd att kanske mina föräldrar skulle låsa in dem. Än i dag har jag svårt för svarta sopsäckar som dyker upp i skogen eller efter vägkanten. Det kan ju vara någon kroppsdel i.
Fotograf: jeinny
0 kommentarer:
Skicka en kommentar