Vem tänder på manliga transvestiter?

undrade en av kollegorna en dag på jobbet. Jo jag, sa jag. Jag har alltid tänt på män. Alla slags män. Korta, långa, smala, tjocka, med muskler och utan, gamla, unga, med kläder och utan. Det är nämligen inte kläderna jag tänder på, utan på mannen. Alltså kan han ha typiskt kvinnliga kläder enligt vår kultur och fostran. För det handlar ju bara om att just de kläderna anses kvinnliga i vår kultur och tid. Det är ju inte så att vi föddes med en typ av gen eller kromosom som talade om för oss att klänningar och strumpbyxor var kvinnligt och att kostym och jeans & flanellskjorta var manligt. Genom tiderna har ju det förändrats.

Kollegan tyckte att kläderna signalerade för mycket kvinna och att det då direkt var avtändande på henne...och det är nog så för många. Jag tänder inte på kvinnor men jag kan tända på en man i kvinnokläder. Jag tänder inte på en kvinna i uniform bara för att jag tycker om män i uniform. Trots signalen om manlighet de i så fall sänder med sina kläder går jag inte igång. Och det gör inte kollegan heller som tycker att kläderna sänder signaler om vad som är manligt och kvinnligt.

Så vad är skillnaden? Det är nog så att vi är mer van att se kvinnor i manskläder än tvärtom. Ingen blir idag provocerad av en kvinna i jeans...men många blir av en man i snygg jeanskjol.

Jag menar inte att kollegan har fel...eller att jag har fel...eller att de som väljer att vara transvestiter har fel. Jag menar bara att vi tycker olika och får lov att respektera varandra. Ingen av oss ska behöva ändra oss. Vi ska bara låta var och en ha sin åsikt om vad som är rätt och fel...för oss.

Matsnusket

Det handlar inte om härligt matsex som i filmen ”9½vecka” utan om krogar som inte riktigt lever upp till normen om vad som är skälig hygien i ett restaurangkök. Inget nytt. Varje dag, i varje stad och mindre håla avslöjas dessa snuskiga ställen av kontrollanter eller av gäster som matförgiftas. Så har det varit så länge jag kan minnas.

På 80-talet gick vi i Gällivare till Pizzeria Pema för att äta pizza och dricka öl. Mest för att dricka öl. Vi åt även den goda pizzasalladen...som visade sig blandas ihop i ett gammalt BADKAR. Vi fortsatte äta salladen...trots att vi visste hur den gjordes. Den var god – ingen dog. Vi drack väl så mycket öl så allt annat dog...utom vi.

När jag flyttade till Luleå 1986 fanns Bacillgrillen. Det hörs ju bara på namnet, i folkmun, vad det var för klass på hygienen på det stället. Där åt vi alltid en burgare till de stängde stället på grund av miljöskäl. Gott var det...bara man var tillräckligt full.

Idag vet jag inte om jag skulle gå på någon av dessa ställen och äta trots att jag inte är så petnoga med bacillerna. Jag vill nog att restaurangerna lever upp till en något så när godtagbar standard.

Printscreen från Metro

Inte så mycket gulliga barndomsminnen

...utan mer de där andra minnena, som kanske inte är så trevliga att komma ihåg, har vi pratat om under påsken. De man inte kommer ihåg. De man inte vill komma ihåg. De man förträngt. De som andra äntligen vågar berätta för en. De där minnena av ett barn som inte alltid var så snäll. Det enda barnet. Det bortskämda barnet.

Jag misstänkte det. Man blir inte bara snäll av att bli bortskämd. Det brukar finnas en annan sida också. Vi har nog alla två sidor. Ingen är allt igenom god, mild, snäll med längsta stubinen och jämnaste humöret. Någonstans måste det pyra en liten eld...om än så liten.

Det är den där andra sidan av mig som börjar titta fram i sprickorna i den gamla fasaden. För vem orkar hålla fasaden i 50 år?

Mamma berättade om barnet som gjorde henne orolig. Barnet man aldrig visste vad hon skulle säga. Som att bära på en handgranat. Det barnet var jag. Fast jag kommer bara ihåg det snälla barnet. Jag har haft en bild av mig som det genomsnälla och goda barnet.

När jag blev vuxen försvann hon...hon som sa elaka saker utan att tänka efter om det sårade. Jag blev otroligt snäll. Snäll ända in i benmärgen. Barnen på förskolan jag arbetar på brukar fråga om jag kan bli arg. Mycket sällan...ja nästan aldrig.

...men ibland kan jag känna det pyra. Kanske syns det att det kommer en stilla rök ur öronen...?

 Jag hos mormor och morfar i Finland.

Så många serier och så lite tid

Kan man bli utbränd av TV tittande? Eller av stressen man känner över alla bra TV-serier som helt plötsligt finns. Nu kan man se dem när man vill och hur man vill. Det borde göra en lugnare då man inte behöver passa en massa TV-tider. 

Nu kan man se allt alltid...och det är väl det som är problemet. Förr kunde man skylla på träning, arbete, teater, bio och kurser för att man missade alla de där bra serierna. Nu kan du inte skylla på något. Nu kan du se alla säsonger av Dexter trots att du missade att serien drog igång 2006. Alla TV-kanaler har Play, så du kan se serien när du vill. Digitalboxen kan spela in. Du kan se allt på din telefon via en app. Vad har du för orsak att låta bli?

Sen finns Netflix, Viaplay och HBO Nordic med alla coola TV-serier som alla pratar om...för visst har du väl sett House of Cards, Orange is The New Black eller 4:e säsongen av Game of Thrones? Inte! Ingen fara för du kan se allt ändå på någon play-funktion i någon kanal...eller hyra/köpa boxen på DVD eller Blueray. Tids nog kommer allt på TV4 och tuggas om och om igen i 10 år som Armageddon, The Rock, Passagerare 57 eller Speed.

Så vad ska jag titta på denna låååånga Låååångfredag?

Våren är en tid av liv och lust

...men ser just nu bara grå och trist ut här i Luleå. Men låt er inte luras av det...fåglarna sjunger, och även människorna sjunger mer än de gjorde för bara någon vecka sedan. Helt plötsligt börjar man ta kontakt med varandra på alla möjliga sätt. Det flirtas mer än vanligt. Saven rinner till inte bara i växtligheten. Och det är fantastiskt mycket roligare att leva nu. Därför brister vi ut i sång:

När gäddorna leker i vik och vass

1.När gäddorna leker i vik och vass

och solen går ner bakom Sjöbloms dass,

ja, då är det vår, ja, då är det vår.

Och så sjunger Bengt Sändh vers 2

2.När kukarna står som hammarskaft

och fittorna rinner som hallonsaft,

ja, då är det vår, ja, då är det vår.

Skyll inte på mig att det blev lite ekivokt där...det var Bengt Sändh som sjöng så en gång på Stadspuben på 80-talet (innan Bergfors tog över, när ost och korv fanns tärnad i grytor gratis till ölen som kostade 19 kronor)

 

Har bloggat om första gången jag besökte Stadspuben

Snön är meterdjup i Lappland

...denna påsk, som andra år under den här tiden av året. Vårvintern firar sina största triumfer med sol, blå himmel och gnistrande snö. Vännerna i följet postar fantastiska bilder med skidåkning, snöskottning och pimpelfiske på Instagram och Twitter.

Lika mycket som jag längtar efter körsbärsblommorna i Kungsträdgården längtar jag efter den meterdjupa snön i stugan i finska Lappland. Men i år rullar inte ”Bemsan” dit med mig vid ratten. I år stannar vi hemma och firar påsken i det något snömögelgrå och tråkiga Luleå.

Mamma skottar väg till den vedeldade bastun våren 2010

Här brukar jag ladda batterierna några gånger per år

Körsbärsträden blommar

... i Kungsträdgården, förstår jag av mitt flöde på Instagram och Twitter. Jag var där förra året när det började blomma. Jag förmodar att det ser likadant ut i år igen och nästa år och åren framöver. Jag har sett det, fotat det och ändå känns det som om jag skulle vilja vara där i år igen. Och om jag vore det skulle jag ha tagit bilder igen. Bilder som ser ut som dem jag tagit varje gång jag sett detta fenomen. Varför? 

Och jag förstår ju av mitt flöde att jag inte är den enda som gör så. Dessa årligen återkommande fenomen, som kommer lika säkert som Amen i kyrkan. Vad gör att vi alltid måste föreviga dem? Är det en hyllning till livet? Vi får se det än en gång. Vi har överlevt en vinter till.

Behöver det egentligen ha någon djupare mening? Antagligen inte. Så låt oss njuta av bilderna som vännerna sänder oss från Kungsträdgården de närmsta dagarna. (och låt oss inte vara förbannat avundsjuka för att vi i Luleå inte har några vårblommor...ja om man nu inte räknar Maskrosen...)

Den provocerande celibaten?

Är det provocerande med en kvinna som har sex med vem hon vill, när hon vill, och var hon vill? Fortfarande 2014?

Är det inte mer provocerande med en kvinna som väljer bort sex för att hon vill, inte för att hon måste? Vad du än gör kan du inte få henne. Inte för att du är ful, osexig eller dum på något vis...utan för att hon helt enkelt inte vill.

Eller det kanske är skönt? för du vet att hon säger nej till alla och inte bara till dig.

Bild ”Power of Women” av ”duchesssa” (Gabriella Fabbri)

Blod är tjockare än vatten

Men när inte blodsband finns, hur blir det då? Att bygga nätverk är viktigt då. Inte vilka nätverk som helst. Det här är nätverk av vänner. Riktiga vänner. De som ska finnas där när det gäller. De ska vara vänner som ställer upp. De som bär dig, som om de vore av samma blod som du.

Jag fyller 50 år i år. Jag har en väldigt liten familj utan barn och syskon, och väldigt liten släkt. För mig gäller det att se till att jag har ett nätverk där jag är trygg. De som ser till att jag får det jag behöver, den dag jag inte orkar be om det jag behöver.

Jag har det här året racklat lite. Ytterst lite. Har haft förkylningar som inte har gett med sig, skapat bihålebesvär och tandvärk. Sjukvård och tandvård utreder och utreder och jag hoppas de kommer hitta ett svar. Jag försöker jobba så mycket jag kan...men när jag inte orkar, när jag lägger mig ner, så finns de där – vännerna som bryr sig och hjälper.

Jag hoppas de orkar och vill vara mina vänner när jag verkligen behöver dem. Och jag hoppas att jag alltid ska finnas som hjälp för dem.

Foto: blue_arim (Puiu Adriana Mirabela)

Smart krigsföring?

Såg Vetenskapens Värld om legaliseringen av marijuana på försök i delstaten Colorado i USA. Jag tycker det är helt förkastligt och jag tror när man gör en utvärdering om tio år kommer man se att missbruket ökat och kanske brottsligheten med. Jag tror inte man blir listig av marijuana...men jag kan ha fel. Jag har inte läst all forskning om drogen. Har inte provat. Har inga vänner som öppet berättat för mig om deras erfarenheter, så jag kan inte dra några slutsatser av det.

Skulle jag vara Putin hade jag sett till att arbeta hårt för att marijuana skulle legaliseras i fler delstater i USA. Jag hade skaffat mig en stor lobbyverksamhet skött av forna KGB som arbetat sig in i senaten. Det hade fått kosta pengar och ta tid. Jag hade tyckt det hade gagnat mig. Jag hade kallat det smart krigsföring. Underminera fiendens kraft, och påverka dess styrka att slå tillbaka. Blir inte så många elitsoldater av de marijuanarökande ungdomarna.

Sen hade jag förbjudit vodkan i Ryssland.

Bilden är en printscreen från SVT Play

Är gaggigheten en del av en plan som Gud hade?

Ni vet när vi människor blir gamla och börjar gagga om samma saker hela tiden. Vi kommer att berätta samma story om och om igen till barn och barnbarn lämnar rummet i leda eller bara suckar: ”ja, ja vi vet”.

Tänk om allt det är ett måste för oss människor. Tänk om vi är programmerade så för att vi ska föra vidare vår historia. När vi i mänsklighetens vagga inte kunde skriva ner vår historia berättade vi den om och om igen till alla hört den så de kunde den utantill. Tänk om det handlar om hela vår överlevnad. Tänk om det är därför vi finns här och inte Neandertalarna. Tanken svindlar...

...eller så känns det bättre att tänka att det finns en anledning. Att jag måste stå ut med mina äldre släktingars gaggande trots att de idag kan ha hela sin historia på ett USB-minne.

Foto: Robmania

När rykten går

Alla vi som bor eller bott på en mindre ort vet hur mycket rykten som går. Alla har vi nog drabbats på det ena eller andra sättet. Även om du bor på en större ort drabbas du säkert av rykten i det lilla sammanhang du tillhör – arbetsplatsen, idrottsklubben, grannskapet osv.

När rykten går tänker jag alltid – vem gagnar detta rykte? Varför går detta rykte nu? Hur mycket sanning kan det finnas i det? Vem är jag i kedjan att höra det? Ju längre ryktet gått desto mer osant är det för att alla måste tillföra något till det för att göra storyn ”bättre”.

Ofta är det de svagaste grupperna som drabbas av ryktena – kvinnor, invandrare, arbetslösa, kriminella och missbrukare men det kan även vara ”makten” för att vi ska kunna underminera den. En typ av myteri.

Och när vi själva fortsätter sprida de rykten vi hör ska vi fråga oss – vem skadar jag? Varför vill jag skada dessa människor? Vad har jag för uppsåt? För även om det finns en gnutta sanning i det jag hör bör jag ställa dessa frågor. Det kan finnas bra skäl att skada, även om det sällan finns det. Ibland är myteri ett måste...men mycket sällan.

Alla sprider vi rykten. De flesta är harmlösa...men det finns elaka illvilliga rykten som fått människor avskedade, som fått människor att begå självmord, som fått folk mördade. 

                                          Jag i skvallertagen för något år sedan

 

Robert Redford – eller när hjärnan inte är till någon hjälp

...utan jobbar emot sig själv.

Läste denna på bussen i morse på väg till jobbet. Hjärnan är verkligen en komplex del av kroppen. Som när man försöker hitta namnet på den där skådespelaren i den där filmen och det är jäklart omöjligt...och man i ren desperation bara får fram Robert Redford...vilket det inte var...inte den gången...inte i den filmen.

Jag och Före Detta Mannen sa alltid Robert Redford till allt vi inte kunde komma på namnet på... efter den gången... då vi inte kom på namnet på en skådespelare, som jag inte nu kan komma på vem det var.

Presque vu = Robert Redford

                                                 Bild på Robert Redford från Wikipedia

Klart det är kallt!

Jag gick ut på promenad trots allt. Det är kallt! Riktigt kallt, eftersom det blåser. Ja, jag vet att jag är född och uppvuxen i Gällivare/Malmberget och att vinterkyla inte borde bekomma mig. Jag har upptäckt att med åldern så gör det det. Jag är lite känsligare mot kyla. Men att få se solen gör att man kan stå ut med det mesta efter några veckors regn, regn och regn. Har det inte regnat har dimman legat tät. Men så kom då högtrycket och solen, och innan det kom det snö. SNÖ! Vem trodde att man skulle längta efter snö i januari? Då brukare man ha fått mer än nog av den varan.

Ljuset har sakta återvänt till denna del av världen. Dagarna är lite längre nu än vid jul.

14:20 Det är så kallt så händerna skakar när jag fotograferar Lulsundsberget från Malmuddsviadukten.

14:35 Nu är solen på väg ner bakom kranen i Södra Hamn och vi tackar för att vi fått se den.

15:00 I Norra Hamn dröjer sig det blå ljuset kvar en stund.

15:05 Vårat vackra Kulturens Hus, som kallas Lady in Red, är som en rubin i den tilltagande skymningen. 

15:25 Nu nästan hemma och snart mörkt ute. 

Toalettsnusket i skolorna är inget nytt

Kalla Fakta i TV4 har granskat toalettsnusket i höst och vinter och uppmuntrat oss att skicka in bilder på snuskiga skoltoaletter runt om i landet. Tänk att det fortfarande finns. Det var samma problem 1977-1979 när jag gick högstadiet i Gällivare. Sjöparksskolans toaletter var under all kritik. Vissa toaletter hade ingen dörr, var klottrade och sönderslagna. De var nerkissade, skitiga,eldade, nerrökta, fulla med snus och cigarettfimpar, vattendränkta med eller utan papper. Vi fick klasstoaletter med nyckel för att det skulle upphöra. Först hade vi toaletten i ”slummen” och ingen vågade gå dit för att det var så ruffiga gäng i den korridoren. Vi bad om att få byta. Vi fick då toaletten i UPPEHÅLLSRUMMET...förfan UPPEHÅLLSRUMMET...det fattar ju vem som helst att det inte är bra...vem vill gå dit? ALLA ser att man måste på toa. Är man länga måste man nog SKITA. ALLA vet att man har skitit. Vi gick inte på den toaletten heller. Alla fick problem med kisseriet och fickor i tarmarna...eller nästan alla...eller vi hade kunnat få problem med det...

Men vad är det för speciellt med twitter...

...frågade kompisen...och varför har du inte Facebook?

Jag: Har du några kändisar som addat dig på Facebook?

Kompisen: Nej, vem skulle det vara? Jag känner väl inga kändisar.

Jag: Nej, det gör ju inte jag heller och ändå så kan jag följa kändisar eller bli följd av kändisar. Thats the difference!

Kompisen: Vilka kändisar följer dig då? Några internationella superstars?

Jag: Nej, några svenska kändisar.

Kompisen: Hur kända då?

Jag: De har varit på radio, TV och i tidningarna.

Kompisen: Men förfan...du har ju själv varit i TV. Kommer du inte ihåg att du var med på Nordnytt från Ulf Lundell-konserten på 80-talet. Längst fram, full som en kastrull i röd fuskpäls.

Jag: Glöm det! Vi skiter i den här diskussionen.

Kompisen: Förstår att du vill glömma den gången...HA HA HA

Jag: Förstår du nu varför jag inte vill ha Facebook?

Kompisen: HA HA HA... jag tror jag börjar förstå...HA HA HA...du kommer du ihåg den där gången när ni stal tältet dagen före midsommar...och

Jag: LA LA LA...jag hör inget.....

Jag i ett annat sammanhang. Här är jag Sop-Margot när Norrbottens Kuriren besökte förskolan i samband med att vi fick Grön Flagg.

Jag har grävt i tidningens arkiv. Hoppas Nordnytt inget har...