...utan mer de där andra minnena, som kanske inte är
så trevliga att komma ihåg, har vi pratat om under påsken. De man
inte kommer ihåg. De man inte vill komma ihåg. De man förträngt.
De som andra äntligen vågar berätta för en. De där minnena av
ett barn som inte alltid var så snäll. Det enda barnet. Det
bortskämda barnet.
Jag misstänkte det. Man blir inte bara snäll av att
bli bortskämd. Det brukar finnas en annan sida också. Vi har nog
alla två sidor. Ingen är allt igenom god, mild, snäll med längsta
stubinen och jämnaste humöret. Någonstans måste det pyra en liten
eld...om än så liten.
Det är den där andra sidan av mig som börjar titta
fram i sprickorna i den gamla fasaden. För vem orkar hålla fasaden
i 50 år?
Mamma berättade om barnet som gjorde henne orolig.
Barnet man aldrig visste vad hon skulle säga. Som att bära på en
handgranat. Det barnet var jag. Fast jag kommer bara ihåg det snälla barnet. Jag har haft en bild av mig som det genomsnälla och goda barnet.
När jag blev vuxen försvann hon...hon som sa elaka
saker utan att tänka efter om det sårade. Jag blev otroligt snäll.
Snäll ända in i benmärgen. Barnen på förskolan jag arbetar på
brukar fråga om jag kan bli arg. Mycket sällan...ja nästan aldrig.
...men ibland kan jag känna det pyra. Kanske syns det att det kommer en stilla rök ur öronen...?
Jag hos mormor och morfar i Finland.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar