Vårvinter

Vårvinter är ett vackert ord ,skrev Astri på twitter i morse. En vacker årstid, svarade jag.

Vårvinter, mina vänner, ska avnjutas i Norrland. Ni som bor här vet att detta är början på den bästa tiden på året. Ni som bott här längtar nog hit just nu. Ni som besökt oss denna tid på året vet vad jag talar om. Ni som inte varit, och inte vet, ni har något fantastiskt att upptäcka. Välkommen till Norrland!

Lördag 23 februari 2013

På väg ut från Södra Hamn till Gråsjälören på isvägen till fots.

 På väg tillbaka mot centrum igen.

 

 

 Söndag 24 februari 2013

 

 

 På väg ut till Hindersön på isvägen från Lövskär och Hindersöstallarna.

 Ute på isen vid Hindersön satt vi och tog en paus med denna utsikt.

På väg genom skogen mot Jopikgården.

Sätta myror i huvudet

Som vanligt den här tiden på året dyker det upp myror inomhus på förskolan. Inte farligt men lite obehagligt. Skadebekämparna kommer med små gröna dosor som ska placeras ut för att ta död på våra ovälkomna gäster.

Vid matbordet idag har vi följande konversation:

Pojke : Nu kommer myrorna ta med giftet till drottningen och hon dör. Då dör alla.

Flicka : Kungen också?

Pojke : Det finns ingen kung.

Flicka : Det måste ju finnas en kung om det finns en drottning! Tittar på mig frågande. Jag skakar på huvudet.

Pojke : Det är sant. Det finns bara en drottning. Hon bestämmer över alla.

Flicka : Men hur kan det vara så? Var kommer alla andra myror i från? Vem är pappan? Kungen måste ju vara pappan.

Pojke : Nej. Det är någon annan.

Flickan tittar på mig och jag nickar...många andra...vi tar den här diskussionen en annan gång. 

 

Inte en av de omskrivna myrorna, utan en i stugan i finska Lappland.

I Sverige tystnar man?

Jag satt bredvid ett gäng ungdomar i bussen. De pratade glatt och högljutt med varandra som ungdomar gör. De pratade på spanska så jag förstod inte vad de gladdes åt. Efter ett tag bytte de språk till engelska och jag förstod innehållet. Nu var det inte så högljutt och glatt längre.En kille i sällskapet säger:

--I have been quieter since I moved to Sweden. When I moved here, I talked a lot, but every year I have stopped more and more. Sweden is a quiet country.

Det kändes fruktansvärt sorgligt att höra honom säga så. Jag kan ju välja att vara tyst för att jag vill det...men han väljer det för att han tror att vi vill det.

Verklighetstrogen...nej tack!

Har ni en vän som är sådär rakt igenom go och kärleksfull? En vän som är rak och enkel, snäll i alla lägen med en förståelse stor som universum? Hetsar inte upp sig, blir inte arg i onödan, men står för sin åsikt utan att behöva debattera och höja rösten. Man tänker att ju längre man känner dem så borde mer och mer dyka upp...men nej. Det finns inga mörka sidor, inga skuggor, inga skelett i garderoben, inget dysfunktionellt...Jag har en sån vän. Jag har känt henne och hennes familj i 20 år...inget har dykt upp. Jag tackar verkligen hela universum att jag får ha henne som vän.

Jag, min familj och släkt har alla möjliga sidor, sjukdomar, missbruk och allmän oförmåga att vara vanliga. Det är det många som har. Många har valt att skriva böcker om sin uppväxt eller göra film om den. Böcker och filmer som Svinalängorna som prisats och höjts till skyarna. Så bra, så autentisk, så verklighetstrogen.

Jag klarar inte av att läsa dessa böcker eller se dessa filmer. De är inte bra för mig. De mera stör än berör. De klöser i ärr av sår som borde vara läkta för länge sedan.

Är det de här kvinnorna och männen, som är som min vän, som tycker om dessa böcker och filmer? De som kan se det som fiction. Som konst. Som något vackert.

Jag läser deckare. Jag ser på action och thriller. För mig är det så långt från verkligheten jag vill vara när jag läser eller ser på film. 

 

Ha ha du är med i tidningen

Jag fick ett SMS av kollega i förmiddags.

Kollade vad Aftonbladet skrev och twittrade sedan om det.

                                Klicka på bilden och se artikeln i Aftonbladet

Kändes märkligt att Aftonbladet nämnt mitt twitter. När jag twittrar tänker jag ju inte alls på vilka som läser det trots att jag har ett öppet twitter och visst är medveten om att alla kan läsa. På något sätt känner man sig ändå privat när man twittrar...lite som om man SMS:ar. Tror att det är så för många. Man inser inte att orden träffar många.

Det är därför det är så viktigt att vara snäll ute på Internet. Visst har jag också skrivit saker som missuppfattats men brukar försöka vara snabb att be om ursäkt. Jag menar aldrig illa när jag twittrar, bloggar och skriver i forum.

                                          Ursprungs-tweeten.

Nu har lilla mamma kommit hem

och allt är som förr. Det var nog som hon sa ett ganska litet ingrepp. Jag sa åt henne att jag varit lite orolig med tanke på den knapphändiga informationen inför operationen. Hon sa att hon inte ville oroa. Jag sa att hon skulle kunna ligga för döden, ringa till mig en timme innan och säga att hon nog skulle dö och att jag nog borde komma. Hon erkände att visst kunde det vara så...med ett lurigt leende.

Ja men då är ju allt verkligen som vanligt och jag vet ingenting...suck!

(Ta nu det inte så allvarligt...läs det här inlägget som om Sisela Kyle skulle berättat det)

Hörde denna med No Doubt på radion i bilen på väg till sjukhuset idag. Det var inte igår.

Föräldrar som mörkar

Min mamma opereras idag. Det är en lättare åkomma som ska åtgärdas. Inget märkvärdigt. Ja antagligen så alldagligt så min mamma tyckte inte att jag behövde informeras förrän i söndags. Det är ju ett framsteg att jag fick veta alls före...men hon vill ha någon som hämtar...

Nu låter det ju som om vi har dålig kontakt med varandra, men så är inte fallet. Vi pratar i telefon nästan varje dag och ses ganska ofta. Det är bara det att sjukdomar och andra hemskheter pratar man inte om...man ska inte oroa.

När pappa ramlade så illa att han slog upp ett hål i bröstkorgen så man kunde kasta in hatten fick jag veta långt efter...trots att hela släkten visste då kusin skjutsade pappa till akuten.

När huset deras höll på att brinna upp efter en vild midsommar då en av hyresgästerna fimpat dåligt...fick jag veta det ett halvår senare. Det var ju inte så farligt. Huset brann ju inte ner.

När nu min mamma säger att det är en lättare åkomma kan ni ju tänka er hur min hjärna går...det måste ju vara något jäkla livsfarligt när hon nu valde att berätta det. Jag måste ringa till mottagningen. Sköterskan svarar snällt på mina frågor och säger att hon ska be mamma ringa mig så fort hon kommit tillbaka från operation. 

I all min oro förstår jag varför min mamma väljer att mörka...hon vill skona mig från detta.

Edit: Nu har jag hunnit ringa 2 ggr till....

Edit: Nu har hon ringt. Lite lugnare...

 

                                          Mamma när hon fyllde 75år.