Libaneserna

Jag var på semester på Cypern 1986 och besökte Ayia Napa. Sista dagen på semestern struntade jag i att åka till stranden utan stannade i staden och shoppade upp mina sista Cypriotiska slantar. På min shoppingrunda träffade jag tre libanesiska killar som var på semester. De bodde i Beirut. Jag slog följe med dem och de bjöd mig hem till deras lägenhet de hyrde i centrala Ayia Napa. Vi fikade och pratade. De var hemskt nyfikna på Sverige. De hade hört så mycket. Fick man pengar fast man inte arbetade. I Libanon måste man stjäla eller tigga för att överleva om man inget jobb hade. Och om man tiggde och stal åkte man i fängelse. Förr högg de av händerna på en...Det var mycket de ville veta och vi hade trevligt. Tiden gick och jag var tvungen att ta adjö av mina nyfunna vänner. Jag fick deras namn och adresser och de ville jag skulle stanna på Cypern en vecka till...och komma till Beirut och hälsa på dem.

-Det tar bara 10 minuter med flyget.

-Va?är vi så nära Beirut säger jag lite skärrat. -Men det får jag inte, sa jag .

-För vem då? -Din mamma, undrade den ena.

-Nej, för UD, svarar jag. -Det är ju krig i Beirut.

-Nej, inte är det krig, de skjuter bara lite, säger en av dem.

-Men de skjuter väl varje dag? frågar jag.

-Ja men det är inte så farligt på den sidan jag bor och jobbar.

-Har ni varit med om att det inte skjutits i Beirut? undrar jag .

-Nej, säger de.

-Tack för inbjudan, säger jag, men jag väntar nog till det lugnat ner sig och Fritidsresor börjar sälja charter. -Jag är inte van vid att man skjuter på varandra.

På den här tiden kablades det ut bilder från Beirut dagligen med bilder på sönderbombade hus. Man undrade hur folk kunde bo där överhuvudtaget. Det var krig i Beirut från 1975 - 1990. De här grabbarna hade inte upplevt annat. För de var det vardag. Jag var livrädd. Det är som om någon idag hade frågat om jag skulle komma och hälsa på i Bagdad eller Kabul.

Fotograf: ortonesque