Det kan hända jag berättat om den här händelsen förut. Jag har lite dåligt minne och är disträ. Men om så är fallet ber jag om ursäkt. Jag är inte bara glömsk och disträ jag har inget lokalsinne och går vilse rätt ofta. De som känner mig vet att så är fallet och brukar försöka hjälpa mig och underlätta min vardag med lätta vägbeskrivningar och kartor. Jag har trots mitt handikapp aldrig varit rädd eller låtit bli att resa och utforska nya platser. Jag har helt enkelt vant mig vid att vara vilse och inte veta var jag är. Det brukar ofta finnas någon som kan hjälpa mig. Nu när det finns mobiltelefon har livet blivit mycket lättare för mig.
När jag var nyinflyttad i Luleå ville jag se mig omkring i bostadsområdet jag flyttat till. Det var en söndag och det var februari. Jag gick ut på eftermiddagen på en liten promenad som sen visade sig bli en lång promenad. Det här var innan mobiltelefonens, datorn och gps:ens tid.
Jag gick för att fönstershoppa i centrumet nära mig och skulle sen gå tillbaka hem. Jag tittade runt i skyltfönstrena och började min resa hem. Jag hade korsat en fyrfilig väg på väg till centrumet och gick nu tillbaka över en fyrfilig väg. Vad jag inte visste var att det fanns en fyrfilig både söder och väster om centrumet...och jag skulle tagit den södra men gick över den västra och hamnade givetvis helt tokigt. Sedan irrade jag runt i ett villaområde, hyreshusområde och sedan kom jag till en annan fyrfilig väg och insåg att jag nog hamnat helt fel. Tänkte att jag nog måste hitta någon att fråga...men det var inga människor ute och flanerade. Till saken hör att jag inte hade på mig glasögonen utan hade i min fåfänga gått ut utan. Jag ser inte så bra utan, men det är inte alarmerande dåligt...men lite suddigt. Jag irrade runt och kom till en brant backe och tyckte mig se en grillkiosk på toppen av backen. Jag gick upp och fram till luckan och frågade om de kunde hjälpa mig. Killen som stod i luckan hade gröna kläder och grön keps. Jag frågade var jag var. -Det här är vakten vid LV7, svarar killen. Vilken tur att jag inte sa att jag ville ha ett Skrovmål att ta med. Han visste inte var just det området jag bodde på låg, men han förklarade hur jag skulle gå till Shell och på Shell kunde de beskriva vägen för mig. Det händer mig hela tiden. Fast nuförtiden hittar jag hem i alla fall.
Fotograf: andrewatla
0 kommentarer:
Skicka en kommentar