Jag läser Henning Mankells "Jag dör, men minnet lever - En personlig betraktelse om aids". Henning reser runt i ett aidsdrabbat Afrika i slutet av 80-talet och i början på 90-talet och träffar aidsdrabbade, som kommer att dö av sin sjukdom, då de inte har råd med bromsmedicinerna, som kostar dubbelt så mycket som en månadslön för en lärare. Läraren frågar sig - tjänar jag för lite eller kostar medicinen för mycket?
En så hemsk skildring av hela samhällen som dör bort. Det blir bara de gamla och barnen kvar...om ens det. Och det hemska är att det FORTFARANDE 2015 ser ut på detta sätt i Afrika. Unicef, Sida och många fler kan vittna om att problemet är lika alarmerande.
"Det fanns olika sorters väntan bland de människor jag mötte i Uganda. De som visste att de var smittade och varje dag med fruktan letade efter symptom. De som inte visste, de som inte vågade testa sig, men som ändå letade efter symptom varje morgon när de slog upp ögonen. Men det finns ytterligare en väntan. För de människor som befinner sig i samma situation som Aida. Hon, som är ett barn själv, hon som vet att hon inte bär på smittan, kommer att bli sin egen och syskonens mamma, när ansvaret läggs på henne."
Kan ni inte få tag i boken se den lilla filmsnutten på Henning Mankells hemsida om just den här resan han gjorde i samband med boken han skrev.
(Bilden är en klickbar länk)
De aidssjuka föräldrarna skriver Minnesböcker till sina barn som hjälp för dem att sörja och gå vidare. I dessa berättar de om sig själva och släkten. Dessa Minnesböcker har tagits fram i samarbete med Plan.
Plan är en internationell utvecklingsorganisation som arbetar för att skapa förutsättningar för långsiktig och hållbar utveckling för barn som lever i utsatthet och fattigdom.
Jag är själv månadsgivare i Plans Flickakampanj - Beacause I am a Girl. Flickor är, som alltid i alla samhällen, de mest utsatta. Därför stöder jag detta projekt. Jag har även en flicka i Angola, genom SOS Barnbyar, som är mitt fadderbarn sedan snart 9 år tillbaka.
Jag önskar jag kunde göra mer. Jag är glad att jag inte gör mindre.
2 kommentarer:
Vi har ett fadderbarn i Mali sedan några år tillbaka. Även äldsta dottern har ett fadderbarn där. Så alla kan vi göra något! Den saken är säker :-)
Jag skänker inte pengar till något. Det är säkert dåligt men hittar jag "rätt" grej där pengarna verkligen går till de som behöver det så kanske jag gör det. Just nu funderar vi på att skänka pengar till world animal protection, men det känns lite som att ju större firma desto mindre pengar går till djuren. Men de har 90-nummer.
Skicka en kommentar