Bara tolv grader som mest

Vart jag än befunnit mig i denna värld i sommar har temperaturen som mest varit +12 grader. Oftast regn. Jag har inte behövt visa min bleka kropp mycket. Mest har jag burit skaljacka och skalbyxa eller paraply. När det var varmt i Luleå kring midsommar var jag i Åbo skärgård och hade ta-da-da +12 grader och mestadels regn. När jag vände hemåt tog jag skitvädret med mig och södra Sverige och Finland fick värmebölja. Nu är jag i finska Lappland och här orkar inte kvicksilvret upp till mer än +8. Kanske måste boka en resa till Cypern i september i år igen. Kan bli första gången de får en köldknäpp i september....

Hej!

Vi har kafferast på vår konferens och står och pratar. Vi kommer till tiggarna som sitter utanför våra butiker.
-Jag ger inget, säger en.
-Jag ger, säger en annan.
-Jag hälsar åtminstone, säger en tredje.
-Inte jag. Varför ska jag det, säger en fjärde.

Då kan jag inte låta bli. Då när det liksom bara kliar i hjärnan och jag bara vill trycka till...med ord.

Jag: - Jag brukar hälsa på städerskan i mitt hus. Jag hälsar på mina grannar i trapphuset ... Fast jag känner dem inte. Jag hälsar på hantverkarna som kommer och jobbar i huset. Jag hälsade på dem som stod i receptionen här på Clarion... Fast jag känner dem inte. Jag hälsar på hon som tigger utanför COOP fast jag inte känner henne.

Jag önskar jag kunde göra mer. Jag är glad att jag inte gör mindre.

Jag läser Henning Mankells "Jag dör, men minnet lever - En personlig betraktelse om aids". Henning reser runt i ett aidsdrabbat Afrika i slutet av 80-talet och i början på 90-talet och träffar aidsdrabbade, som kommer att dö av sin sjukdom, då de inte har råd med bromsmedicinerna, som kostar dubbelt så mycket som en månadslön för en lärare. Läraren frågar sig - tjänar jag för lite eller kostar medicinen för mycket? 

En så hemsk skildring av hela samhällen som dör bort. Det blir bara de gamla och barnen kvar...om ens det. Och det hemska är att det FORTFARANDE 2015 ser ut på detta sätt i Afrika. Unicef, Sida och många fler kan vittna om att problemet är lika alarmerande.

"Det fanns olika sorters väntan bland de människor jag mötte i Uganda. De som visste att de var smittade och varje dag med fruktan letade efter symptom. De som inte visste, de som inte vågade testa sig, men som ändå letade efter symptom varje morgon när de slog upp ögonen. Men det finns ytterligare en väntan. För de människor som befinner sig i samma situation som Aida. Hon, som är ett barn själv, hon som vet att hon inte bär på smittan, kommer att bli sin egen och syskonens mamma, när ansvaret läggs på henne." 

Kan ni inte få tag i boken se den lilla filmsnutten på Henning Mankells hemsida om just den här resan han gjorde i samband med boken han skrev.

(Bilden är en klickbar länk)

De aidssjuka föräldrarna skriver Minnesböcker till sina barn som hjälp för dem att sörja och gå vidare. I dessa berättar de om sig själva och släkten. Dessa Minnesböcker har tagits fram i samarbete med Plan. 

Plan är en internationell utvecklingsorganisation som arbetar för att skapa förutsättningar för långsiktig och hållbar utveckling för barn som lever i utsatthet och fattigdom. 

Jag är själv månadsgivare i Plans Flickakampanj - Beacause I am a Girl. Flickor är, som alltid i alla samhällen, de mest utsatta. Därför stöder jag detta projekt. Jag har även en flicka i Angola, genom SOS Barnbyar, som är mitt fadderbarn sedan snart 9 år tillbaka. 

Jag önskar jag kunde göra mer. Jag är glad att jag inte gör mindre. 

Vilka länder bojkottar du personligen och varför?

Saudiarabien står nog på de flestas lista över länder man vill bojkotta på alla sätt och vis. Ett land med en kung som envåldshärskare.

Församlings- eller religionsfrihet existerar inte. Politiska partier och fackföreningar är inte tillåtna och det finns inte någon strejkrätt. Kvinnor måste ha manlig förmyndare! Hör ni det? Kvinnor är inte fria.

På samma sätt ville vi en gång bojkotta Sydafrika med sin fruktansvärda apartheid som satte svarta människor att bo i kåkstäder och berövade dem deras rättigheter.

Men hur är det med Turkiet? Bojkottar ni Turkiet? Hur behandlas kurderna i Turkiet idag? Jag kan inte påstå att jag har koll, men känner ändå att jag inte vill åka till Turkiet. Vad säger Amnesty om Turkiet och de mänskliga rättigheterna? Och kan vi i Sverige sätta oss till doms? Hur behandlar vi samer, kväner och tornedalingar? Hur är det med yttrandefriheten? 2013 hade Turkiet många journalister fängslade. Jag vet inte. Jag väntar med besöket.

Och Indien med dess kvinnosyn. Dit går det fan inte att åka. Ett land som uppfostrar sina män att tro att de kan våldta kvinnor helt ostraffat...för att de är mindre värda. Såg Indiens dotter på SVT och dog lite inombords. Har ni inte sett den – Gå genast in och titta på den på Play. NU! (Kan ses till 7 april) Ett land med ett urgammalt kastsystem där man kastar syra på och stenar kvinnor. Jösses. Medeltiden kom och hämta hem Indien.

Thailand? Skulle inte tro det. Här är kvinnan också en handelsvara. En sån semester skulle få mig att hata män till den grad att jag ville skalla ihjäl de flesta män på denna jord.

Allt det här kan ändras. Jag kan kanske tänka mig Turkiet i framtiden. Jag kunde som ung aldrig tänka mig att åka till USA på grund av min politiska riktning och mitt engagemang i Kommunistisk Ungdom. Idag kan jag tänka mig New York. 

                                Klicka på bilden så kommer du till SVT Play (till 7 april)

Livet detta liv – Lev det väl

Har idag varit på begravningsgudstjänst för en kollega som lämnat detta liv allt för tidigt och allt för snabbt. Efter en kort tids sjukdom var hon borta. Här stod vi i chock – kollegor, föräldrar och barn. Livet detta liv. Lev det väl.

Jag har under förra året hunnit fylla 50 och det kändes som att starta på nytt. Livet fick en nystart med nya kollegor, och äntligen en vilja att börja leva efter att förhållandet till den föredetta Mannen tog slut. Fyra år i celibat och utan lust att se andra män byttes till lust och nyfikenhet.

Förra året var också mycket sjukdom och jakt på en diagnos som tillslut blev trigeminusneuralgi. Jag har drabbats relativt skonsamt och är för tillfället besvärsfri. Sjukdomen kommer i skov. Jag har inte behövt medicinera för smärtan med epilepsimedicin som många och hoppas att det så ska förbli. 

Efter många tandläkarbesök och läkarbesök fick jag en bettskena som kanske skulle vara till hjälp...kanske har den det?

 

Förra året blev också en efterlängtad resa till Cypern med mamma. Vi har pratat om det i många år och jag är glad att vi hunnit göra den innan någon av oss hunnit dö eller bli för sjuk för att genomföra den. 

Jag och mamma på stranden lite utanför Larnaca. Vi trivdes utmärkt med sol, bad, värme och fantastiskt god mat.

 

Sjukdom och död visar oss hur viktig människorna i vårt liv är. Jag har helt underbara människor kring mig som stöttat mig under min sjukdom. Så vad är viktigast...? Jobbet, statusen, makten, karriären, sakerna, resorna...allt det du tror att du är och postar på Instagram. Du är inget utan människorna omkring dig. Det är de som är en del av dig och du en del av de. Älska mer. Älska detta liv. Älska de omkring dig. Och framförallt säg att du älskar.

Jag och mamma tar en selfie i stugan. Det behövdes minst 5 tagningar innan vi fick till det...men så vansinnigt roligt vi hade.

 

Jag träffade en föredetta kollega som arbetar med annat nu. Hon undrade om jag bloggade fortfarande. Nej, allt för lite och sällan. Hänger mest på twitter och Instagram. Det var synd tyckte hon för bloggen var hennes sätt att se vad jag gör nuförtiden. Lovade bättra mig. Känns som jag haft denna diskussion förr. Men jag gör ett nytt försök att skriva lite regelbundet. 

 Lite ofokuserad förra året och hoppas jag har ett annat fokus i år och har tid att lägga tid på bloggen också. 

Vem tänder på manliga transvestiter?

undrade en av kollegorna en dag på jobbet. Jo jag, sa jag. Jag har alltid tänt på män. Alla slags män. Korta, långa, smala, tjocka, med muskler och utan, gamla, unga, med kläder och utan. Det är nämligen inte kläderna jag tänder på, utan på mannen. Alltså kan han ha typiskt kvinnliga kläder enligt vår kultur och fostran. För det handlar ju bara om att just de kläderna anses kvinnliga i vår kultur och tid. Det är ju inte så att vi föddes med en typ av gen eller kromosom som talade om för oss att klänningar och strumpbyxor var kvinnligt och att kostym och jeans & flanellskjorta var manligt. Genom tiderna har ju det förändrats.

Kollegan tyckte att kläderna signalerade för mycket kvinna och att det då direkt var avtändande på henne...och det är nog så för många. Jag tänder inte på kvinnor men jag kan tända på en man i kvinnokläder. Jag tänder inte på en kvinna i uniform bara för att jag tycker om män i uniform. Trots signalen om manlighet de i så fall sänder med sina kläder går jag inte igång. Och det gör inte kollegan heller som tycker att kläderna sänder signaler om vad som är manligt och kvinnligt.

Så vad är skillnaden? Det är nog så att vi är mer van att se kvinnor i manskläder än tvärtom. Ingen blir idag provocerad av en kvinna i jeans...men många blir av en man i snygg jeanskjol.

Jag menar inte att kollegan har fel...eller att jag har fel...eller att de som väljer att vara transvestiter har fel. Jag menar bara att vi tycker olika och får lov att respektera varandra. Ingen av oss ska behöva ändra oss. Vi ska bara låta var och en ha sin åsikt om vad som är rätt och fel...för oss.

Matsnusket

Det handlar inte om härligt matsex som i filmen ”9½vecka” utan om krogar som inte riktigt lever upp till normen om vad som är skälig hygien i ett restaurangkök. Inget nytt. Varje dag, i varje stad och mindre håla avslöjas dessa snuskiga ställen av kontrollanter eller av gäster som matförgiftas. Så har det varit så länge jag kan minnas.

På 80-talet gick vi i Gällivare till Pizzeria Pema för att äta pizza och dricka öl. Mest för att dricka öl. Vi åt även den goda pizzasalladen...som visade sig blandas ihop i ett gammalt BADKAR. Vi fortsatte äta salladen...trots att vi visste hur den gjordes. Den var god – ingen dog. Vi drack väl så mycket öl så allt annat dog...utom vi.

När jag flyttade till Luleå 1986 fanns Bacillgrillen. Det hörs ju bara på namnet, i folkmun, vad det var för klass på hygienen på det stället. Där åt vi alltid en burgare till de stängde stället på grund av miljöskäl. Gott var det...bara man var tillräckligt full.

Idag vet jag inte om jag skulle gå på någon av dessa ställen och äta trots att jag inte är så petnoga med bacillerna. Jag vill nog att restaurangerna lever upp till en något så när godtagbar standard.

Printscreen från Metro