Smart krigsföring?

Såg Vetenskapens Värld om legaliseringen av marijuana på försök i delstaten Colorado i USA. Jag tycker det är helt förkastligt och jag tror när man gör en utvärdering om tio år kommer man se att missbruket ökat och kanske brottsligheten med. Jag tror inte man blir listig av marijuana...men jag kan ha fel. Jag har inte läst all forskning om drogen. Har inte provat. Har inga vänner som öppet berättat för mig om deras erfarenheter, så jag kan inte dra några slutsatser av det.

Skulle jag vara Putin hade jag sett till att arbeta hårt för att marijuana skulle legaliseras i fler delstater i USA. Jag hade skaffat mig en stor lobbyverksamhet skött av forna KGB som arbetat sig in i senaten. Det hade fått kosta pengar och ta tid. Jag hade tyckt det hade gagnat mig. Jag hade kallat det smart krigsföring. Underminera fiendens kraft, och påverka dess styrka att slå tillbaka. Blir inte så många elitsoldater av de marijuanarökande ungdomarna.

Sen hade jag förbjudit vodkan i Ryssland.

Bilden är en printscreen från SVT Play

Är gaggigheten en del av en plan som Gud hade?

Ni vet när vi människor blir gamla och börjar gagga om samma saker hela tiden. Vi kommer att berätta samma story om och om igen till barn och barnbarn lämnar rummet i leda eller bara suckar: ”ja, ja vi vet”.

Tänk om allt det är ett måste för oss människor. Tänk om vi är programmerade så för att vi ska föra vidare vår historia. När vi i mänsklighetens vagga inte kunde skriva ner vår historia berättade vi den om och om igen till alla hört den så de kunde den utantill. Tänk om det handlar om hela vår överlevnad. Tänk om det är därför vi finns här och inte Neandertalarna. Tanken svindlar...

...eller så känns det bättre att tänka att det finns en anledning. Att jag måste stå ut med mina äldre släktingars gaggande trots att de idag kan ha hela sin historia på ett USB-minne.

Foto: Robmania

När rykten går

Alla vi som bor eller bott på en mindre ort vet hur mycket rykten som går. Alla har vi nog drabbats på det ena eller andra sättet. Även om du bor på en större ort drabbas du säkert av rykten i det lilla sammanhang du tillhör – arbetsplatsen, idrottsklubben, grannskapet osv.

När rykten går tänker jag alltid – vem gagnar detta rykte? Varför går detta rykte nu? Hur mycket sanning kan det finnas i det? Vem är jag i kedjan att höra det? Ju längre ryktet gått desto mer osant är det för att alla måste tillföra något till det för att göra storyn ”bättre”.

Ofta är det de svagaste grupperna som drabbas av ryktena – kvinnor, invandrare, arbetslösa, kriminella och missbrukare men det kan även vara ”makten” för att vi ska kunna underminera den. En typ av myteri.

Och när vi själva fortsätter sprida de rykten vi hör ska vi fråga oss – vem skadar jag? Varför vill jag skada dessa människor? Vad har jag för uppsåt? För även om det finns en gnutta sanning i det jag hör bör jag ställa dessa frågor. Det kan finnas bra skäl att skada, även om det sällan finns det. Ibland är myteri ett måste...men mycket sällan.

Alla sprider vi rykten. De flesta är harmlösa...men det finns elaka illvilliga rykten som fått människor avskedade, som fått människor att begå självmord, som fått folk mördade. 

                                          Jag i skvallertagen för något år sedan

 

Robert Redford – eller när hjärnan inte är till någon hjälp

...utan jobbar emot sig själv.

Läste denna på bussen i morse på väg till jobbet. Hjärnan är verkligen en komplex del av kroppen. Som när man försöker hitta namnet på den där skådespelaren i den där filmen och det är jäklart omöjligt...och man i ren desperation bara får fram Robert Redford...vilket det inte var...inte den gången...inte i den filmen.

Jag och Före Detta Mannen sa alltid Robert Redford till allt vi inte kunde komma på namnet på... efter den gången... då vi inte kom på namnet på en skådespelare, som jag inte nu kan komma på vem det var.

Presque vu = Robert Redford

                                                 Bild på Robert Redford från Wikipedia

Klart det är kallt!

Jag gick ut på promenad trots allt. Det är kallt! Riktigt kallt, eftersom det blåser. Ja, jag vet att jag är född och uppvuxen i Gällivare/Malmberget och att vinterkyla inte borde bekomma mig. Jag har upptäckt att med åldern så gör det det. Jag är lite känsligare mot kyla. Men att få se solen gör att man kan stå ut med det mesta efter några veckors regn, regn och regn. Har det inte regnat har dimman legat tät. Men så kom då högtrycket och solen, och innan det kom det snö. SNÖ! Vem trodde att man skulle längta efter snö i januari? Då brukare man ha fått mer än nog av den varan.

Ljuset har sakta återvänt till denna del av världen. Dagarna är lite längre nu än vid jul.

14:20 Det är så kallt så händerna skakar när jag fotograferar Lulsundsberget från Malmuddsviadukten.

14:35 Nu är solen på väg ner bakom kranen i Södra Hamn och vi tackar för att vi fått se den.

15:00 I Norra Hamn dröjer sig det blå ljuset kvar en stund.

15:05 Vårat vackra Kulturens Hus, som kallas Lady in Red, är som en rubin i den tilltagande skymningen. 

15:25 Nu nästan hemma och snart mörkt ute. 

Toalettsnusket i skolorna är inget nytt

Kalla Fakta i TV4 har granskat toalettsnusket i höst och vinter och uppmuntrat oss att skicka in bilder på snuskiga skoltoaletter runt om i landet. Tänk att det fortfarande finns. Det var samma problem 1977-1979 när jag gick högstadiet i Gällivare. Sjöparksskolans toaletter var under all kritik. Vissa toaletter hade ingen dörr, var klottrade och sönderslagna. De var nerkissade, skitiga,eldade, nerrökta, fulla med snus och cigarettfimpar, vattendränkta med eller utan papper. Vi fick klasstoaletter med nyckel för att det skulle upphöra. Först hade vi toaletten i ”slummen” och ingen vågade gå dit för att det var så ruffiga gäng i den korridoren. Vi bad om att få byta. Vi fick då toaletten i UPPEHÅLLSRUMMET...förfan UPPEHÅLLSRUMMET...det fattar ju vem som helst att det inte är bra...vem vill gå dit? ALLA ser att man måste på toa. Är man länga måste man nog SKITA. ALLA vet att man har skitit. Vi gick inte på den toaletten heller. Alla fick problem med kisseriet och fickor i tarmarna...eller nästan alla...eller vi hade kunnat få problem med det...

Men vad är det för speciellt med twitter...

...frågade kompisen...och varför har du inte Facebook?

Jag: Har du några kändisar som addat dig på Facebook?

Kompisen: Nej, vem skulle det vara? Jag känner väl inga kändisar.

Jag: Nej, det gör ju inte jag heller och ändå så kan jag följa kändisar eller bli följd av kändisar. Thats the difference!

Kompisen: Vilka kändisar följer dig då? Några internationella superstars?

Jag: Nej, några svenska kändisar.

Kompisen: Hur kända då?

Jag: De har varit på radio, TV och i tidningarna.

Kompisen: Men förfan...du har ju själv varit i TV. Kommer du inte ihåg att du var med på Nordnytt från Ulf Lundell-konserten på 80-talet. Längst fram, full som en kastrull i röd fuskpäls.

Jag: Glöm det! Vi skiter i den här diskussionen.

Kompisen: Förstår att du vill glömma den gången...HA HA HA

Jag: Förstår du nu varför jag inte vill ha Facebook?

Kompisen: HA HA HA... jag tror jag börjar förstå...HA HA HA...du kommer du ihåg den där gången när ni stal tältet dagen före midsommar...och

Jag: LA LA LA...jag hör inget.....

Jag i ett annat sammanhang. Här är jag Sop-Margot när Norrbottens Kuriren besökte förskolan i samband med att vi fick Grön Flagg.

Jag har grävt i tidningens arkiv. Hoppas Nordnytt inget har...