på offentlig plats och som man egentligen inte känner. Ellis skrev om det problemet (?) i ett inlägg. Jag vet inte riktigt heller hur jag ska tycka...ja om det är ett problem eller om det är kul. För det mesta är det ju kul. När jag gick runt i Örebro och väntade på Mannen, som var på anställningsintervju, kom det en man och pratade med mig och berättade om Svartån och hur de odlat lax där och hur bra fiske det var. Det var ju trevligt. När en man kom in på ett fik där jag satt och åt semla och satte sig på golvet framför mig och började prata rapakalja (hög som ett hus) och sedan bara pekade på min semla, skrattade till han ramlade omkull och tillslut blev utburen av en vakt var det mindre trevligt. När en kvinna kom och ville ha hjälp att prova ut ett par solglasögon på Åhléns i Västerås var det väl ok...fast det tyckte inte Mannen. Men när en kille kom och ställde sig och tittade när jag och mamma satte fast släpvagnen på bilens dragkrok och bara sa Hej! Och sedan bara stod och log i 5 minuter utan att säga något kändes det inte bra. Han var nog också hög som ett hus.
Oftast är det ju missbrukarna, de psykiskt sjuka och de äldre ensamma som pratar med en...av de man inte känner i det offentliga rummet. Jag blir ibland lite rädd för missbrukarna och de sjuka. Lite rädd att säga fel saker och få stryk...eller inte säga något och bli uppfattad som om jag ignorerar de...och få stryk. Det är inte lätt att vara social på rätt sätt.
Fotograf: dsj
0 kommentarer:
Skicka en kommentar