Jag kommenterade ett inlägg i Brutala Bloggen om män som liksom fastnat i någon sanning som inte är en sanning och håller fast i den. Ni vet de där som tyckte allt var bättre förr. Det fick mig att tänka på när jag arbetade som telefonist i ett statligt bolag med mest män som kollegor. Jag älskade att driva med dessa män som visste hur allt var och hur det skulle vara. Så på kafferasterna kunde det låta så här:
-Att vara bisexuell är ju det ultimata när man ska ut och ragga, säger jag.
-Nej, men varför säger du så, säger mannen.
-Ja men då har man ju 100% chans att hitta någon. Hittar man inte någon snygg kille så hittar man kanske någon snygg tjej!säger jag.
-Nej, men inte är väl du som är så söt bisexuell.
-Ja varför inte, säger jag och ler.
-Jag tycker det är alldeles för lite bögar och transsexuella i Luleå, säger jag.
-Va, säger mannen, det kan du väl inte mena?
-Ja, men det är ju så tråkigt och färglöst i Luleå. Tänk vad roligt det skulle vara med lite mer glitter och plymer i stan. Vi som är hetro är ju så tråkiga och konservativa.
-Tala för dig själv, säger mannen.
-Jag raggar alltid upp svarta män på krogen, säger jag.
-Men varför det då?undrar mannen.
-Med svarta män vet man vad man får – garanterat stor som en underarm! Men vita män är ju rena lotteriet – allt från en minimajs till en cykelpump. Man vet ju inte!
-Fan det där säger du ju bara för att retas, säger mannen
Fotograf: iris fogel
0 kommentarer:
Skicka en kommentar