När Egoinas mamma på sin blogg berättade om hur hon varit tvungen att låta sin vän, sen flera år tillbaka, få lämna detta liv började jag tänka på hur mycket jag saknar djur i mitt liv just nu. När jag var liten hade vi hund hemma. Jag älskade denna härliga Jämthundstik som hette Ina och hon följde mig var jag än gick. Hon var min lillasyster. Hon åt och sov med mig. Vi bråkade och tjafsade som syskon och hon älskade reta mig och gömma mina leksaker. Vi lekte häst och hon fick lära sig att hoppa över hinder, när jag var hästintresserad, och när jag blev tonåring följde hon mig ut och spana på killar och tjuvröka (fast hon rökte ju inte mer än passivt). Hon fick cancer (förhoppningsvis inte av allt rökande) när hon var 10 och pappa köpte ny hund – en gråhundstik som hette Tina (min pappa hade dålig fantasi). Men Tina var bara pappas och jag flyttade hemifrån ihop med min kompis. Kompisen hade två hundar och en katt. Det var så mysigt att gå och lägga sig på kvällen. Jag och kompisen delade bäddsoffa med en Lasa apso, som låg i fotändan, en collie som låg mellan oss ( jodå det är hon jag tidigare berättat om i bloggen) och en katt som låg som ett halsband runt hasen på en. Det är så oerhört tryggt att få somna så...
Jag skickar dem alla en tanke idag, då de alla har rest över till den andra sidan. Och en tanke till Boss, som var min karls terveuren, som var världens härligaste hund och gick bort alldeles för tidigt.
Ina 1976 (Inskannat med Epson DX4450)
Boss 1998 vid Luleå Tekninska Universitet
0 kommentarer:
Skicka en kommentar