Blir Mr Hyde utan att inta elixir

Ni kanske läst eller sett historien om Dr Jekyll som blir Mr Hyde, efter han intagit ett eget tillverkat elixir. Den trevlige Dr Jekyll blir den bestialiske Mr Hyde.

Jag blir under min PMS en Mr Hyde, eller en Mss Hyde kanske jag ska skriva. Jag behöver inget elixir för att bli sån. Fast kroppens hormoner kanske kan likställas vi ett elixir. Inte egenblandat utan något kroppen själv i sin djävulskap framställt, någonstans i någon mörk vrå av kroppen, där ett hemligt laboratorium finns.

Senast jag blev utsatt för detta elixir var jag i tonåren och många är vännerna som kan vittna om den elaka Britt som härjade på Gällivares gator om nätterna.

Nu är hon här igen. Den elaka Britt. Ingen jag vill kännas vid, efter 30 år av fröjd som Dr Jekyll och frihet från denne Mss Hyde är jag återigen där. Genast känns november mörkare än det borde vara. Jag tänker bara mörka tankar, elaka tankar...

Tur nog finns ett botemedel som någon annan blandat ihop i ett annat laboratorium. Ett ljust sterilt laboratorium med människor i vita rockar som håller små provrör i sina händer och skapar mirakel. Genast känns tillvaron ljusare...trots att det fortfarande är november.

 

Bilden från Wikipedia

Får man välja bort att vara mamma

...och ändå jobba med barn?

En gång i tiden försökte jag bli mamma. Jag och min förra sambo hade planer på att föröka få barn på 90-talet. Jag fick missfall på missfall och orkade inte mer. Det tog slut. Jag gick in i ett nytt förhållande och vi försökte inte alls. Hur mycket ville jag ha barn egentligen? Inte så att det var det viktigaste i världen. Tänkte väl att blir det så blir det, och blir det inte kan jag leva med det. Kanske lika att jag inte fick barn...?

Hur går det ihop med att jag arbetar med barn och tycker om det? Att jag tycker om mitt jobb som förskollärare måste väl inte automatiskt betyda att jag vill ha egna barn? Eller måste det det? Tycker jag egentligen inte om barn utan bara om att undervisa barn? Jag vet inte riktigt om jag har svaret på alla frågor.

Jag är ganska nöjd med mitt liv utan barn. Det är ingen livssorg att jag inga har. Jag känner mig inte fattig eller misslyckad. Jag vet ju inte hur det är att vara förälder. Jag vet ju inte vad jag missar. I min värld missar jag inget. Jag kanske en dag tycker det är synd att jag ingen familj har. Jag kanske en dag ångrar de beslut jag tagit. Det vet jag inte nu. Nu känns mitt barnfria liv bra.

Visst är det många som undrar och skakar på huvudet för att jag inte försökt lite mer, inte haft intresset att låta vetenskapen hjälpa mig utan bara låtit det bli som det blev. Undrar om män måste förklara sin barlöshet lika mycket?

Antologin ”Ingens mamma” utkommer på Atlas förlag. Redaktör är Josefine Adolfsson. Jag ska köpa och läsa den.

                               Klicka på bilden som är en länk till Atlas förlag.

Evigt liv

Vill vi leva i all evighet? Kanske inte, men vi vill ju inte dö heller. Döden är hemsk att tänka på. Att dö från dem man älskar eller att någon man älskar dör ifrån en. En händelse ingen vill vara med om, men som alla vet att de måste vara med om. Vi kan ju inte alla dö samtidigt. Att leva i evighet är som ett livstidsstraff. Att aldrig få avsluta är nog inte heller så trevligt. Jag har hört de i 100-års åldern säga att de längtar efter att få dö. Undrar om Gud glömt dem.

Såg dokumentären ”Life according to Sam” om Sam som fötts med den fruktansvärda sjukdomen progeria som gör honom gammal i förtid. De flesta med den sjukdomen dör i en ålder av 13 år, men med en kropp som en 80-åring. Det bedrivs mycket forskning tack vare Sams mamma och genen som orsakar progeria. Den forskningen är också forskningen om åldrandet. Att lösa åldrandets gåta. Kanske vi i framtiden inte behöver åldras. Vi kanske kan leva i all evighet, utan de åkommor som tillhör åldrandet, som 20-åringar. Vill vi det?

                                  Skärmdump från sidan Life according to sam

Ung och radikal blir gammal och trött

Läser Cissis krönika i Metro om Astrid på Tunaskolan, som opponerade sig mot väggmålningen och blev rikskänd och prisad. Jag kommer ihåg när jag läste om det i tidningen. Tyckte inte det var kul, tyckte inte det var hemskt, tyckte bara att det kanske var konstigt...men tog ingens parti. Lät det bara passera och blev förvånad över uppståndelsen som följde i riksmedia. Inte så att jag tyckte Astrid hade fel...men reagerade trött och mätt. Tänkte – men måla över skiten då så är det ur världen.

Pratade på jobbet med kollegorna på lunchrasten idag om hur vi alla var vänster som unga. Kommunistisk Ungdom, APK och KFMLr var partier vi tillhörde. De yngre kollegorna som satt och lyssnade i personalrummet förvånades över detta. Idag är vi inte lika radikala, och många ledande vänsterradikala från vår ungdom är idag entreprenörer och egenföretagare. Allt det där vi föraktade som unga kommunister. Vad hände?

Alla var vi som Astrid och har idag glömt det. Blivit luttrade och låtit livet ha sin gång. Tycker att protesterna inte lönar sig längre. Vi är mätta och trötta. Orkar inte kriga för kompisarna som är frusna och hungriga. Cissi har rätt. Det är de unga som förändrar världen medan vi äldre bara sitter framför TV:n i soffan och tittar med oseende ögon på skiten som fyller rummet med blått sken...och knyter näven i fickan lite försiktigt så vi inte får ont.

Jag tycker inte rektorn måste avgå. Inte för det felet i alla fall. Sedan kan det ju finnas annat som gör att hon borde avgå, men det vet jag inget om och antagligen inte Cissi heller. Fel gör vi alla och fel kommer vi alla fortsätta göra. Däremot måste vi erkänna att vi gör fel och be om ursäkt. Vi är inte mer än människor. 

Skärmdump från NSD

 

Boxarbrännvin

Redan som ung blev vi varnade för boxarbrännvinet. På etiketten stod det Explorer och ett stolt fartyg seglade med rödvita segel. Vad vi gjorde för upptäckter med den drycken i kroppen kommer knappt någon ihåg. Det pratades om att man blev våldsam och började boxas av Explorer.

Det var visst något med processen när vodkan destillerades som gjorde att man blev våldsam sas det...eller att det var så billigt så man hade råd att dricka mycket...att det var så dåligt så man var tvungen att dricka det fort och att spriten då gick upp i huvudet extra fort och gjorde en galen. Det gick många rykten om den omtalade drycken. Mestadels brukades den av grabbarna i parken mellan Domus och Tempo.

Jag vågade prova en gång. Jag blev inte speciellt våldsam men däremot gjorde jag en upptäckt som fick mig att överge drycken. Jag upptäckte att jag ville kaskadkräkas helt ohämmat av den drycken...eller så fick jag en släng av vinterkräksjuka just den gången.

Allt detta kom jag att tänka på när jag på Instagram såg en skärmdump från Aftonbladet på Emma Gray Munthes sida. Det gjorde mig till en upptäcktsresande i minnen.

                                          (Skärmdump från Aftonbladet.se)

Om jag vore 20 år yngre...

...säger Orup i X-faktor för århundraden sen...eller var det förra året? Han tittar då på en ung kvinna i tonåren. Om Orup vore 20 år yngre skulle han vara i 30-årsåldern och kanske inte helt accepterad som pojkvän till flickan. Eller är det ok? Är det ett jämlikt förhållande om den ena partnern nyss lämnat barndomen och är i yngre tonåren, medan den andra är över 30...närmare 50?

Sällan eller aldrig hör man någon säga: ”Om jag vore 20 år äldre” och titta på en kvinna/man i 50-årsåldern. 

                     Jag, 20 år yngre, på en balkong i Märsta 

Fjäderholmarna

Ama tyckte att jag flängt runt i sommar, i en kommentar...och det ska komma från mästerflängaren från Västerbotten? Säg vilken plats på jorden som inte förärats ett besök av henne? Fast jag måste erkänna att det är ovanligt när det gäller mig. Jag har som japanerna fått titta på foton för att komma ihåg allt jag gjorde i somras. Måste dock konstatera att jag är en dålig Japan. Hittade inte många bilder som illustrerade Fjäderholmarna.

Vi tog en tur ut till Fjäderholmarna i början av augusti. Det var nästan 30 grader varmt och vi hade med oss en matsäck. Vi åkte ut med M/S Prinsessan Estelle och det tog tid...men det gjorde inget...då. När vi sen skulle hem fick vi vänta väldigt läääänge på båten. Det kompenserade de lite snyggt med en gratis dryck från baren. Jag tog en Cola. Det fanns de som tog en öl eller ett glas vin och det var ok.

Det var många som gjorde som vi, och tog sig ut i skärgården, så klipporna var fulla med solande individer. Vi började med ett litet fikastopp på en av cafeteriorna och satt i tre härligt bakåtlutande solstolar och tittade ut mot havet med varsin kopp kaffe. Sedan var det dags att hitta plats för solande och intag av picnic. Efter det gick vi in i alla mysiga små butiker innan det var dags för hemfärd.