Robert Redford – eller när hjärnan inte är till någon hjälp

...utan jobbar emot sig själv.

Läste denna på bussen i morse på väg till jobbet. Hjärnan är verkligen en komplex del av kroppen. Som när man försöker hitta namnet på den där skådespelaren i den där filmen och det är jäklart omöjligt...och man i ren desperation bara får fram Robert Redford...vilket det inte var...inte den gången...inte i den filmen.

Jag och Före Detta Mannen sa alltid Robert Redford till allt vi inte kunde komma på namnet på... efter den gången... då vi inte kom på namnet på en skådespelare, som jag inte nu kan komma på vem det var.

Presque vu = Robert Redford

                                                 Bild på Robert Redford från Wikipedia

Klart det är kallt!

Jag gick ut på promenad trots allt. Det är kallt! Riktigt kallt, eftersom det blåser. Ja, jag vet att jag är född och uppvuxen i Gällivare/Malmberget och att vinterkyla inte borde bekomma mig. Jag har upptäckt att med åldern så gör det det. Jag är lite känsligare mot kyla. Men att få se solen gör att man kan stå ut med det mesta efter några veckors regn, regn och regn. Har det inte regnat har dimman legat tät. Men så kom då högtrycket och solen, och innan det kom det snö. SNÖ! Vem trodde att man skulle längta efter snö i januari? Då brukare man ha fått mer än nog av den varan.

Ljuset har sakta återvänt till denna del av världen. Dagarna är lite längre nu än vid jul.

14:20 Det är så kallt så händerna skakar när jag fotograferar Lulsundsberget från Malmuddsviadukten.

14:35 Nu är solen på väg ner bakom kranen i Södra Hamn och vi tackar för att vi fått se den.

15:00 I Norra Hamn dröjer sig det blå ljuset kvar en stund.

15:05 Vårat vackra Kulturens Hus, som kallas Lady in Red, är som en rubin i den tilltagande skymningen. 

15:25 Nu nästan hemma och snart mörkt ute. 

Toalettsnusket i skolorna är inget nytt

Kalla Fakta i TV4 har granskat toalettsnusket i höst och vinter och uppmuntrat oss att skicka in bilder på snuskiga skoltoaletter runt om i landet. Tänk att det fortfarande finns. Det var samma problem 1977-1979 när jag gick högstadiet i Gällivare. Sjöparksskolans toaletter var under all kritik. Vissa toaletter hade ingen dörr, var klottrade och sönderslagna. De var nerkissade, skitiga,eldade, nerrökta, fulla med snus och cigarettfimpar, vattendränkta med eller utan papper. Vi fick klasstoaletter med nyckel för att det skulle upphöra. Först hade vi toaletten i ”slummen” och ingen vågade gå dit för att det var så ruffiga gäng i den korridoren. Vi bad om att få byta. Vi fick då toaletten i UPPEHÅLLSRUMMET...förfan UPPEHÅLLSRUMMET...det fattar ju vem som helst att det inte är bra...vem vill gå dit? ALLA ser att man måste på toa. Är man länga måste man nog SKITA. ALLA vet att man har skitit. Vi gick inte på den toaletten heller. Alla fick problem med kisseriet och fickor i tarmarna...eller nästan alla...eller vi hade kunnat få problem med det...

Men vad är det för speciellt med twitter...

...frågade kompisen...och varför har du inte Facebook?

Jag: Har du några kändisar som addat dig på Facebook?

Kompisen: Nej, vem skulle det vara? Jag känner väl inga kändisar.

Jag: Nej, det gör ju inte jag heller och ändå så kan jag följa kändisar eller bli följd av kändisar. Thats the difference!

Kompisen: Vilka kändisar följer dig då? Några internationella superstars?

Jag: Nej, några svenska kändisar.

Kompisen: Hur kända då?

Jag: De har varit på radio, TV och i tidningarna.

Kompisen: Men förfan...du har ju själv varit i TV. Kommer du inte ihåg att du var med på Nordnytt från Ulf Lundell-konserten på 80-talet. Längst fram, full som en kastrull i röd fuskpäls.

Jag: Glöm det! Vi skiter i den här diskussionen.

Kompisen: Förstår att du vill glömma den gången...HA HA HA

Jag: Förstår du nu varför jag inte vill ha Facebook?

Kompisen: HA HA HA... jag tror jag börjar förstå...HA HA HA...du kommer du ihåg den där gången när ni stal tältet dagen före midsommar...och

Jag: LA LA LA...jag hör inget.....

Jag i ett annat sammanhang. Här är jag Sop-Margot när Norrbottens Kuriren besökte förskolan i samband med att vi fick Grön Flagg.

Jag har grävt i tidningens arkiv. Hoppas Nordnytt inget har...

Hur många [valfri grupp] har Sverige råd med?

Twitter rasar idag över en annons i DN för en bok som verkar misstänkt rasistisk och främlingsfientlig. Annonsen har en lista med ”statistik” över hur många invandrare och flyktingar det kommer till Sverige. Jag har inte läst boken och vet inte riktigt syftet med denna bok. Angriper man politiken eller invandrarna?

Det får mig att tänka på meningen som ofta upprepats de senaste åren i Twitter och antagligen på Facebook och diverse forum och bloggar – Hur många invandrare har Sverige råd med?

Jag tycker det resonemanget är hemskt. Tillåter vi det så tillåter vi alla grupper i samhället att ifrågasättas. Som sången som Manic Street Preachers sjöng ”If You Tolerate This Your Children Will Be Next”.

Vem tror ni blir nästa grupp vi inte har råd med i Sverige? Hur mycket kostar ensamstående mödrar? Arbetslösa? Missbrukare? Psykiskt sjuka? Överviktiga? De med ätstörningar? Har vi råd med dem? Rökare? Vad kostar vården för KOL och lungcancer? Ja cancer överhuvudtaget...har vi råd med det? Cancerfallen ökar ju. Vården är dyr och ny.

”Nej, men så blir det inte. Bara vi slipper invandrarna kommer samhället blomstra. Ingen kommer vara sjuk, lidande, arbetslös, uteliggare, kriminell, homosexuell eller någon annan avart...och råkar de bli så har vi råd med det bara muslimerna lämnar landet.” Nej givetvis är det ju ingen som diskuterar så.

Det jag vill säga är – fundera vilket samhälle du vill ha. Jag vet vad jag vill ha. Jag vill ha ett tolerant samhälle. Jag vill ha ett samhälle som låter svaga människor få kosta. Jag vill vara en del av ett samhälle som tycker att vi har råd med mycket.

Det är snart jul. Jul handlar om att ge. Ge av din tolerans. Ge av ditt förstående. Ge dem svaga en extra tanke.

Blir Mr Hyde utan att inta elixir

Ni kanske läst eller sett historien om Dr Jekyll som blir Mr Hyde, efter han intagit ett eget tillverkat elixir. Den trevlige Dr Jekyll blir den bestialiske Mr Hyde.

Jag blir under min PMS en Mr Hyde, eller en Mss Hyde kanske jag ska skriva. Jag behöver inget elixir för att bli sån. Fast kroppens hormoner kanske kan likställas vi ett elixir. Inte egenblandat utan något kroppen själv i sin djävulskap framställt, någonstans i någon mörk vrå av kroppen, där ett hemligt laboratorium finns.

Senast jag blev utsatt för detta elixir var jag i tonåren och många är vännerna som kan vittna om den elaka Britt som härjade på Gällivares gator om nätterna.

Nu är hon här igen. Den elaka Britt. Ingen jag vill kännas vid, efter 30 år av fröjd som Dr Jekyll och frihet från denne Mss Hyde är jag återigen där. Genast känns november mörkare än det borde vara. Jag tänker bara mörka tankar, elaka tankar...

Tur nog finns ett botemedel som någon annan blandat ihop i ett annat laboratorium. Ett ljust sterilt laboratorium med människor i vita rockar som håller små provrör i sina händer och skapar mirakel. Genast känns tillvaron ljusare...trots att det fortfarande är november.

 

Bilden från Wikipedia

Får man välja bort att vara mamma

...och ändå jobba med barn?

En gång i tiden försökte jag bli mamma. Jag och min förra sambo hade planer på att föröka få barn på 90-talet. Jag fick missfall på missfall och orkade inte mer. Det tog slut. Jag gick in i ett nytt förhållande och vi försökte inte alls. Hur mycket ville jag ha barn egentligen? Inte så att det var det viktigaste i världen. Tänkte väl att blir det så blir det, och blir det inte kan jag leva med det. Kanske lika att jag inte fick barn...?

Hur går det ihop med att jag arbetar med barn och tycker om det? Att jag tycker om mitt jobb som förskollärare måste väl inte automatiskt betyda att jag vill ha egna barn? Eller måste det det? Tycker jag egentligen inte om barn utan bara om att undervisa barn? Jag vet inte riktigt om jag har svaret på alla frågor.

Jag är ganska nöjd med mitt liv utan barn. Det är ingen livssorg att jag inga har. Jag känner mig inte fattig eller misslyckad. Jag vet ju inte hur det är att vara förälder. Jag vet ju inte vad jag missar. I min värld missar jag inget. Jag kanske en dag tycker det är synd att jag ingen familj har. Jag kanske en dag ångrar de beslut jag tagit. Det vet jag inte nu. Nu känns mitt barnfria liv bra.

Visst är det många som undrar och skakar på huvudet för att jag inte försökt lite mer, inte haft intresset att låta vetenskapen hjälpa mig utan bara låtit det bli som det blev. Undrar om män måste förklara sin barlöshet lika mycket?

Antologin ”Ingens mamma” utkommer på Atlas förlag. Redaktör är Josefine Adolfsson. Jag ska köpa och läsa den.

                               Klicka på bilden som är en länk till Atlas förlag.