Jag såg CSI NY förra veckan. Avsnittet hette ”Smooth Criminal" och handlade om en yrkesmördare ute på uppdrag. Det märkliga var att jag hoppades att mördaren skulle klara sig undan rättvisan. Trots att han mördat människor kände jag för honom och tyckte han verkade vara en schysst människa trots allt. Det brukar ju hända med gisslan under vissa svåra gisslantagningar. Ja, att de blir lite förtjusta i gisslantagaren och hoppas att polisen inte tar honom. Första gången det uppmärksammades var ju just i Stockholm under Norrmalmstorgsdramat. Därför kallas fenomenet Stockholmssyndromet.
Nu var jag ju inte gisslan eller på något sätt drabbad av mördaren på Kanal 5...men via TV:n blev jag förtjust i en mördare. Skrämmande tanke.
En snygg Ne-Yo spelar den stilige, charmige mördaren.
Bild lånad från daemonstv.com
9 kommentarer:
Det är samma sak som drabbat mig när det gäller min stalker - Anders...
;-)
(fast han har ju inte mördat nån förstås, han är en ganska snäll stalker.)
Tack och lov har jag ingen erfarenhet av fenomenet!
Sören, du snodde min replik och Stockholmssyndromet... vad ska jag nu säga? :)
Ja det är ju det som är det värsta ... för det mesta syns det kanske inte "utanpå" om någon är en mördare. Fast ... förstås ... ögonen brukar vara som kalla fiskar ...och utstrålningen läskig och då behöver det inte ens röra sig om en snygg mördare utan bara om en psykopat i allmänhet.
Kram!
Haha - det finns nog hjälp att få mot det där också Britt ;-D ... eller det kanske du inte vill?
Creeepy! Det slutar kanske med att du är en av de där kvinnorna som skickar kärleksbrev till en seriemördare i fängelset :))))
Karin: Jag får nog sluta titta på deckare helt enkelt. Vem vill sluta som en fru till en livstidsfånge?
Jag skulle säga det som Karin redan har sagt. Buhuhuuu.
Ibland är det så att man håller på boven, trots att man vet att det är fel!!! I filmer har de ibland en förmåga att vinkla det så.. :)
Kram på dig!!!
Skicka en kommentar