Jag brukar promenera nästan varje dag med min personliga tränare och hennes hund. Eller min personliga assistent som kollegan kallar henne. Vi brukar gå lite olika stråk i stan. Vi har en förmåga att gå och skrämma upp varandra om att vi ska hitta styckade kroppar i plastpåsar, hitta lik i vattendrag eller hängande i träd. När Caroline hade försvunnit höll vi på och skrämma upp varandra extra mycket och tyckte oss se än det ena och än det andra. Nu är en kvinna försvunnen här i Luleå sedan en tid tillbaka så nu är fantasin på topp. När vi var och promenerade våran långa runda, förbi isbrytarna och genom Svartöstaden, så fick vi nackhåret att resa sig när vi tittade in i skogen. Där hängde det en SJ-arbetare i ett träd med orange overall! Trodde vi! Det visade sig att det bara var overallen, som någon hängt upp så det såg ut som en människa hängde där. Hur äckligt var inte det! Hjärtat rusade och håret i nacken stod på ända. Vi måste sluta läsa deckare. Jag måste nog börja med kärleksromaner istället.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar