Det finns så mycket space

...där ute i cyberrymden. Är den lika oändlig som vår egen rymd sägs vara? En Vintergata som aldrig tar slut. Så mycket att utforska så lite tid. Via Mattias Barsk blogg hamnar jag på My Space, i feberdimman, och skapar mig ett lite utrymme där, som jag inte vet vad jag ska använda till, hur jag ska använda, eller om jag ens behöver det. Som att skaffa sig ett förråd på stan till alla ens tillhörigheter utan att vara på väg att flytta eller bli vräkt...

Jag har blogg, twitter, Insta, Spotify, Storytel och spelar Wordfeud, Ruzzle och Quizkampen. Så mycket tidsfördriv det finns ute i den virtuella rymden. Ändå har jag bara skrapat lite på den flagade färgen på dörren in till den pulserande, ständigt växande cyberrymden.

Samtidigt har jag ett jobb som är krävande och ibland så intensivt att jag inte hinner gå på toaletten på arbetstid. Jag hör hur barnmorskorna protesterar i Stockholm över hur lite tid och mycket jobb de har. Jag tror vi alla inom omsorgen kan skriva under på att det blivit mer att göra och mindre tid, oavsett om vi jobbar inom vård, skola eller äldreomsorg. Så varför tror jag ens att jag kommer ha tid och ork att hänga ute i rymden?

När febern släppt och jag till jobbet återvänt blir det ganska tomt i mitt space. 

 länk i bild till My New Space

Städar undan alla sexleksaker

Barndomskamraten kommer på besök nästa helg. Vi ska gå och se Ledin på COOP Arena. Hon kommer med tåget och sover över hela helgen. Vad gör jag innan? Städar undan alla sexleksaker! In i en låda, långt bort från skåp som kan öppnas. Varför gör jag så? Det är väl ingen hemlighet att en vuxen kvinna har ett sexliv...även fast hon är ensam? ...eller? Jag gömmer ju inte undan eventuell man i mitt liv, om barndomskamraten kommer. Eller gör jag? Kanske beror på hur nyss vi träffats? Kanske är han för ung eller gammal eller bara ett strul...? Men är jag inte vuxen nog att stå över sånt?

Jag som nyss tyckte att jag var så gammal att jag inte behövde bry mig om jag är ”up-to-date”. Jag kan säga "Surfa på Internet" och veta att det säkert heter något annat idag för dem som är yngre...men vem bryr sig. Nej, jag bryr mig tydligen om annat. Jag sitter fast i gamla rädslor som har med förhållanden och sex att göra. Aldrig får man känna sig hel och färdigutvecklad. 

Nu tänker ni att kompisen lär ju läsa det här och förstå att jag gömt leksakerna. Jag tror inte hon vet att jag har en blogg. Jag tror inte att hon vet att jag har en dator. Jag finns inte på Facebook - alltså har jag ingen dator. Hur vi kommunicerar? Per telefon.  

-Hej då! Vi syns vecka 11.

 

Vårvinter

Vårvinter är ett vackert ord ,skrev Astri på twitter i morse. En vacker årstid, svarade jag.

Vårvinter, mina vänner, ska avnjutas i Norrland. Ni som bor här vet att detta är början på den bästa tiden på året. Ni som bott här längtar nog hit just nu. Ni som besökt oss denna tid på året vet vad jag talar om. Ni som inte varit, och inte vet, ni har något fantastiskt att upptäcka. Välkommen till Norrland!

Lördag 23 februari 2013

På väg ut från Södra Hamn till Gråsjälören på isvägen till fots.

 På väg tillbaka mot centrum igen.

 

 

 Söndag 24 februari 2013

 

 

 På väg ut till Hindersön på isvägen från Lövskär och Hindersöstallarna.

 Ute på isen vid Hindersön satt vi och tog en paus med denna utsikt.

På väg genom skogen mot Jopikgården.

Sätta myror i huvudet

Som vanligt den här tiden på året dyker det upp myror inomhus på förskolan. Inte farligt men lite obehagligt. Skadebekämparna kommer med små gröna dosor som ska placeras ut för att ta död på våra ovälkomna gäster.

Vid matbordet idag har vi följande konversation:

Pojke : Nu kommer myrorna ta med giftet till drottningen och hon dör. Då dör alla.

Flicka : Kungen också?

Pojke : Det finns ingen kung.

Flicka : Det måste ju finnas en kung om det finns en drottning! Tittar på mig frågande. Jag skakar på huvudet.

Pojke : Det är sant. Det finns bara en drottning. Hon bestämmer över alla.

Flicka : Men hur kan det vara så? Var kommer alla andra myror i från? Vem är pappan? Kungen måste ju vara pappan.

Pojke : Nej. Det är någon annan.

Flickan tittar på mig och jag nickar...många andra...vi tar den här diskussionen en annan gång. 

 

Inte en av de omskrivna myrorna, utan en i stugan i finska Lappland.

I Sverige tystnar man?

Jag satt bredvid ett gäng ungdomar i bussen. De pratade glatt och högljutt med varandra som ungdomar gör. De pratade på spanska så jag förstod inte vad de gladdes åt. Efter ett tag bytte de språk till engelska och jag förstod innehållet. Nu var det inte så högljutt och glatt längre.En kille i sällskapet säger:

--I have been quieter since I moved to Sweden. When I moved here, I talked a lot, but every year I have stopped more and more. Sweden is a quiet country.

Det kändes fruktansvärt sorgligt att höra honom säga så. Jag kan ju välja att vara tyst för att jag vill det...men han väljer det för att han tror att vi vill det.

Verklighetstrogen...nej tack!

Har ni en vän som är sådär rakt igenom go och kärleksfull? En vän som är rak och enkel, snäll i alla lägen med en förståelse stor som universum? Hetsar inte upp sig, blir inte arg i onödan, men står för sin åsikt utan att behöva debattera och höja rösten. Man tänker att ju längre man känner dem så borde mer och mer dyka upp...men nej. Det finns inga mörka sidor, inga skuggor, inga skelett i garderoben, inget dysfunktionellt...Jag har en sån vän. Jag har känt henne och hennes familj i 20 år...inget har dykt upp. Jag tackar verkligen hela universum att jag får ha henne som vän.

Jag, min familj och släkt har alla möjliga sidor, sjukdomar, missbruk och allmän oförmåga att vara vanliga. Det är det många som har. Många har valt att skriva böcker om sin uppväxt eller göra film om den. Böcker och filmer som Svinalängorna som prisats och höjts till skyarna. Så bra, så autentisk, så verklighetstrogen.

Jag klarar inte av att läsa dessa böcker eller se dessa filmer. De är inte bra för mig. De mera stör än berör. De klöser i ärr av sår som borde vara läkta för länge sedan.

Är det de här kvinnorna och männen, som är som min vän, som tycker om dessa böcker och filmer? De som kan se det som fiction. Som konst. Som något vackert.

Jag läser deckare. Jag ser på action och thriller. För mig är det så långt från verkligheten jag vill vara när jag läser eller ser på film. 

 

Ha ha du är med i tidningen

Jag fick ett SMS av kollega i förmiddags.

Kollade vad Aftonbladet skrev och twittrade sedan om det.

                                Klicka på bilden och se artikeln i Aftonbladet

Kändes märkligt att Aftonbladet nämnt mitt twitter. När jag twittrar tänker jag ju inte alls på vilka som läser det trots att jag har ett öppet twitter och visst är medveten om att alla kan läsa. På något sätt känner man sig ändå privat när man twittrar...lite som om man SMS:ar. Tror att det är så för många. Man inser inte att orden träffar många.

Det är därför det är så viktigt att vara snäll ute på Internet. Visst har jag också skrivit saker som missuppfattats men brukar försöka vara snabb att be om ursäkt. Jag menar aldrig illa när jag twittrar, bloggar och skriver i forum.

                                          Ursprungs-tweeten.