Det är inte åt det hållet

Här kommer fortsättningen i mitt vilsna liv. Jag hade vikariat på en förskola och vi skulle ut i skogen och plocka blåbär. Det var jag och de äldsta barnen på avdelningen som skulle gå mot skogen med kosor i våra händer. Jag samlade gruppen vid grinden och vi talade om hur man ska gå, två och två i led, inte slamsa och springa omkring, att de skulle titta var de hade mig i skogen så vi inte tappade bort varandra, och att när de hade fulla kosor skulle de komma och tömma dem i en plastpåse hos mig och fortsätta, att man givetvis fick äta blåbären, och att när jag ropade var det dags att gå tillbaka till förskolan. Så då skulle vi gå – jag först och barnen efter mig.

-Var går du fröken?frågar en flicka.

-Till skogen, säger jag.

-Det är inte åt det hållet, säger flickan.

-Nähä, vilket håll är det då?frågar jag.

-Ditåt, säger flickan och pekar åt ett annat håll än det jag gick åt.

-Bra, sa jag. -Då går vi åt det hållet!

Efter vi plockat en stund så var det dags att gå hem till förskolan. Jag ropade in dem och började gå.

Då sa ett av barnen: -Vi ska inte åt det hållet.

-Ok, säger jag, vilket håll ska vi åt.

-Det här, säger flickan och börjar gå.

-Bra, säger jag. -Då går vi åt det hållet.

Och så gick vi till förskolan. Och hade inte barnen vetat var vi skulle gå hade jag en mobiltelefon med mig så jag hade kunnat ringa efter en skallgångskedja.

Fotograf: morganno