Får man välja bort att vara mamma

...och ändå jobba med barn?

En gång i tiden försökte jag bli mamma. Jag och min förra sambo hade planer på att föröka få barn på 90-talet. Jag fick missfall på missfall och orkade inte mer. Det tog slut. Jag gick in i ett nytt förhållande och vi försökte inte alls. Hur mycket ville jag ha barn egentligen? Inte så att det var det viktigaste i världen. Tänkte väl att blir det så blir det, och blir det inte kan jag leva med det. Kanske lika att jag inte fick barn...?

Hur går det ihop med att jag arbetar med barn och tycker om det? Att jag tycker om mitt jobb som förskollärare måste väl inte automatiskt betyda att jag vill ha egna barn? Eller måste det det? Tycker jag egentligen inte om barn utan bara om att undervisa barn? Jag vet inte riktigt om jag har svaret på alla frågor.

Jag är ganska nöjd med mitt liv utan barn. Det är ingen livssorg att jag inga har. Jag känner mig inte fattig eller misslyckad. Jag vet ju inte hur det är att vara förälder. Jag vet ju inte vad jag missar. I min värld missar jag inget. Jag kanske en dag tycker det är synd att jag ingen familj har. Jag kanske en dag ångrar de beslut jag tagit. Det vet jag inte nu. Nu känns mitt barnfria liv bra.

Visst är det många som undrar och skakar på huvudet för att jag inte försökt lite mer, inte haft intresset att låta vetenskapen hjälpa mig utan bara låtit det bli som det blev. Undrar om män måste förklara sin barlöshet lika mycket?

Antologin ”Ingens mamma” utkommer på Atlas förlag. Redaktör är Josefine Adolfsson. Jag ska köpa och läsa den.

                               Klicka på bilden som är en länk till Atlas förlag.