... i Kungsträdgården, förstår jag av mitt flöde på
Instagram och Twitter. Jag var där förra året när det började
blomma. Jag förmodar att det ser likadant ut i år igen och nästa
år och åren framöver. Jag har sett det, fotat det och ändå
känns det som om jag skulle vilja vara där i år igen. Och om jag
vore det skulle jag ha tagit bilder igen. Bilder som ser ut som dem jag
tagit varje gång jag sett detta fenomen. Varför?
Och jag förstår ju av mitt flöde att jag inte är den
enda som gör så. Dessa årligen återkommande fenomen, som kommer
lika säkert som Amen i kyrkan. Vad gör att vi alltid måste
föreviga dem? Är det en hyllning till livet? Vi får se det än en
gång. Vi har överlevt en vinter till.
Behöver det egentligen ha någon djupare mening?
Antagligen inte. Så låt oss njuta av bilderna som vännerna sänder
oss från Kungsträdgården de närmsta dagarna. (och låt oss inte vara förbannat avundsjuka för att vi i Luleå inte har några vårblommor...ja om man nu inte räknar Maskrosen...)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar