Läser Cissis krönika i Metro om Astrid på Tunaskolan,
som opponerade sig mot väggmålningen och blev rikskänd och prisad.
Jag kommer ihåg när jag läste om det i tidningen. Tyckte inte det
var kul, tyckte inte det var hemskt, tyckte bara att det kanske var
konstigt...men tog ingens parti. Lät det bara passera och blev
förvånad över uppståndelsen som följde i riksmedia. Inte så att
jag tyckte Astrid hade fel...men reagerade trött och mätt. Tänkte
– men måla över skiten då så är det ur världen.
Pratade på jobbet med kollegorna på lunchrasten idag
om hur vi alla var vänster som unga. Kommunistisk Ungdom, APK och
KFMLr var partier vi tillhörde. De yngre kollegorna som satt och lyssnade i personalrummet förvånades
över detta. Idag är vi inte lika radikala, och många ledande
vänsterradikala från vår ungdom är idag entreprenörer och
egenföretagare. Allt det där vi föraktade som unga kommunister.
Vad hände?
Alla var vi som Astrid och har idag glömt det. Blivit
luttrade och låtit livet ha sin gång. Tycker att protesterna inte
lönar sig längre. Vi är mätta och trötta. Orkar inte kriga för
kompisarna som är frusna och hungriga. Cissi har rätt. Det är de
unga som förändrar världen medan vi äldre bara sitter framför
TV:n i soffan och tittar med oseende ögon på skiten som fyller
rummet med blått sken...och knyter näven i fickan lite försiktigt
så vi inte får ont.
Jag tycker inte rektorn måste avgå. Inte för det
felet i alla fall. Sedan kan det ju finnas annat som gör att hon
borde avgå, men det vet jag inget om och antagligen inte Cissi
heller. Fel gör vi alla och fel kommer vi alla fortsätta göra.
Däremot måste vi erkänna att vi gör fel och be om ursäkt. Vi är
inte mer än människor.
Skärmdump från NSD
0 kommentarer:
Skicka en kommentar