Verklighetstrogen...nej tack!

Har ni en vän som är sådär rakt igenom go och kärleksfull? En vän som är rak och enkel, snäll i alla lägen med en förståelse stor som universum? Hetsar inte upp sig, blir inte arg i onödan, men står för sin åsikt utan att behöva debattera och höja rösten. Man tänker att ju längre man känner dem så borde mer och mer dyka upp...men nej. Det finns inga mörka sidor, inga skuggor, inga skelett i garderoben, inget dysfunktionellt...Jag har en sån vän. Jag har känt henne och hennes familj i 20 år...inget har dykt upp. Jag tackar verkligen hela universum att jag får ha henne som vän.

Jag, min familj och släkt har alla möjliga sidor, sjukdomar, missbruk och allmän oförmåga att vara vanliga. Det är det många som har. Många har valt att skriva böcker om sin uppväxt eller göra film om den. Böcker och filmer som Svinalängorna som prisats och höjts till skyarna. Så bra, så autentisk, så verklighetstrogen.

Jag klarar inte av att läsa dessa böcker eller se dessa filmer. De är inte bra för mig. De mera stör än berör. De klöser i ärr av sår som borde vara läkta för länge sedan.

Är det de här kvinnorna och männen, som är som min vän, som tycker om dessa böcker och filmer? De som kan se det som fiction. Som konst. Som något vackert.

Jag läser deckare. Jag ser på action och thriller. För mig är det så långt från verkligheten jag vill vara när jag läser eller ser på film.