Min mamma opereras idag. Det är en lättare åkomma som
ska åtgärdas. Inget märkvärdigt. Ja antagligen så alldagligt så
min mamma tyckte inte att jag behövde informeras förrän i söndags.
Det är ju ett framsteg att jag fick veta alls före...men hon vill
ha någon som hämtar...
Nu låter det ju som om vi har dålig kontakt med
varandra, men så är inte fallet. Vi pratar i telefon nästan varje
dag och ses ganska ofta. Det är bara det att sjukdomar och andra
hemskheter pratar man inte om...man ska inte oroa.
När pappa ramlade så illa att han slog upp ett hål i
bröstkorgen så man kunde kasta in hatten fick jag veta långt
efter...trots att hela släkten visste då kusin skjutsade pappa till
akuten.
När huset deras höll på att brinna upp efter en vild
midsommar då en av hyresgästerna fimpat dåligt...fick jag veta det
ett halvår senare. Det var ju inte så farligt. Huset brann ju inte
ner.
När nu min mamma säger att det är en lättare åkomma
kan ni ju tänka er hur min hjärna går...det måste ju vara något
jäkla livsfarligt när hon nu valde att berätta det. Jag måste
ringa till mottagningen. Sköterskan svarar snällt på mina frågor
och säger att hon ska be mamma ringa mig så fort hon kommit
tillbaka från operation.
I all min oro förstår jag varför min mamma väljer
att mörka...hon vill skona mig från detta.
Edit: Nu har jag hunnit ringa 2 ggr till....
Edit: Nu har hon ringt. Lite lugnare...
Edit: Nu har jag hunnit ringa 2 ggr till....
Edit: Nu har hon ringt. Lite lugnare...
Mamma när hon fyllde 75år.
8 kommentarer:
Det är såklart välment, men egentligen blir man ju bara mer orolig av sånt. Mina föräldrar är lite åt det hållet också. Kanske jag också är, ibland undviker jag att berätta saker bara för att jag vill vara ifred med sånt som är jobbigt.
Hoppas det har gått bra med din mamma.
Sv: Tack! Det var länge sedan jag skapade nu (förutom i bloggen och andras bloggar) men jag är ju periodare så snart kommer jag igång igen.:)
Hoppas att det gick superbra för din mamma!
Kram
Min mamma har ÄNTLIGEN ringt och lät lite trött och tagen. Jag hälsar på henne imorgon, eventuellt får hon komma hem i morgon. Känns lite bättre.
Åh vad frustrerande och jag förstår din oro! Visst ska man inte gnälla om sjukdomar men är det nåt så är det klart att man ska säga.
Hoppas du får tag på henne!
Jag vet att en del inte berättar för att de inte vill oroa andra eller orkar med deras oro. Men självklart vill man veta. Hoppas allt går bra!
din mamma vill helt enkelt inte oroa dig men jag ler lite när jag läser om alla de där händelserna som du inte fick reda på förrän långt efteråt, jag skulle ju faktiskt bli mer orolig eftersom jag skulle tänka att vad som helst kan hända och jag får inte reda på det
hoppas att operationen gick bra för din mamma
kramar
ansepanse: Precis så tänker jag! Allt möjligt superhemskt kan hända och hon kommer inte säga något till mig....vet inte om jag blir lugnare av det :)
Intressant att läsa! Min upplevelse är att det alltid varit tvärtom! Dvs att barnen mörkar för föräldrarna för att inte oroa dem. Min mamma mörkade alltid (i välmening) för min mormor,för att hon blev så stressad när hon blev orolig. Och hon lärde oss att inte säga något till mormor som skulle göra henne oroad. och nu gör jag likadant för min mamma...i all välmening förstås ;)
Skicka en kommentar