Evigt liv

Vill vi leva i all evighet? Kanske inte, men vi vill ju inte dö heller. Döden är hemsk att tänka på. Att dö från dem man älskar eller att någon man älskar dör ifrån en. En händelse ingen vill vara med om, men som alla vet att de måste vara med om. Vi kan ju inte alla dö samtidigt. Att leva i evighet är som ett livstidsstraff. Att aldrig få avsluta är nog inte heller så trevligt. Jag har hört de i 100-års åldern säga att de längtar efter att få dö. Undrar om Gud glömt dem.

Såg dokumentären ”Life according to Sam” om Sam som fötts med den fruktansvärda sjukdomen progeria som gör honom gammal i förtid. De flesta med den sjukdomen dör i en ålder av 13 år, men med en kropp som en 80-åring. Det bedrivs mycket forskning tack vare Sams mamma och genen som orsakar progeria. Den forskningen är också forskningen om åldrandet. Att lösa åldrandets gåta. Kanske vi i framtiden inte behöver åldras. Vi kanske kan leva i all evighet, utan de åkommor som tillhör åldrandet, som 20-åringar. Vill vi det?

                                  Skärmdump från sidan Life according to sam

Ung och radikal blir gammal och trött

Läser Cissis krönika i Metro om Astrid på Tunaskolan, som opponerade sig mot väggmålningen och blev rikskänd och prisad. Jag kommer ihåg när jag läste om det i tidningen. Tyckte inte det var kul, tyckte inte det var hemskt, tyckte bara att det kanske var konstigt...men tog ingens parti. Lät det bara passera och blev förvånad över uppståndelsen som följde i riksmedia. Inte så att jag tyckte Astrid hade fel...men reagerade trött och mätt. Tänkte – men måla över skiten då så är det ur världen.

Pratade på jobbet med kollegorna på lunchrasten idag om hur vi alla var vänster som unga. Kommunistisk Ungdom, APK och KFMLr var partier vi tillhörde. De yngre kollegorna som satt och lyssnade i personalrummet förvånades över detta. Idag är vi inte lika radikala, och många ledande vänsterradikala från vår ungdom är idag entreprenörer och egenföretagare. Allt det där vi föraktade som unga kommunister. Vad hände?

Alla var vi som Astrid och har idag glömt det. Blivit luttrade och låtit livet ha sin gång. Tycker att protesterna inte lönar sig längre. Vi är mätta och trötta. Orkar inte kriga för kompisarna som är frusna och hungriga. Cissi har rätt. Det är de unga som förändrar världen medan vi äldre bara sitter framför TV:n i soffan och tittar med oseende ögon på skiten som fyller rummet med blått sken...och knyter näven i fickan lite försiktigt så vi inte får ont.

Jag tycker inte rektorn måste avgå. Inte för det felet i alla fall. Sedan kan det ju finnas annat som gör att hon borde avgå, men det vet jag inget om och antagligen inte Cissi heller. Fel gör vi alla och fel kommer vi alla fortsätta göra. Däremot måste vi erkänna att vi gör fel och be om ursäkt. Vi är inte mer än människor. 

Skärmdump från NSD

 

Boxarbrännvin

Redan som ung blev vi varnade för boxarbrännvinet. På etiketten stod det Explorer och ett stolt fartyg seglade med rödvita segel. Vad vi gjorde för upptäckter med den drycken i kroppen kommer knappt någon ihåg. Det pratades om att man blev våldsam och började boxas av Explorer.

Det var visst något med processen när vodkan destillerades som gjorde att man blev våldsam sas det...eller att det var så billigt så man hade råd att dricka mycket...att det var så dåligt så man var tvungen att dricka det fort och att spriten då gick upp i huvudet extra fort och gjorde en galen. Det gick många rykten om den omtalade drycken. Mestadels brukades den av grabbarna i parken mellan Domus och Tempo.

Jag vågade prova en gång. Jag blev inte speciellt våldsam men däremot gjorde jag en upptäckt som fick mig att överge drycken. Jag upptäckte att jag ville kaskadkräkas helt ohämmat av den drycken...eller så fick jag en släng av vinterkräksjuka just den gången.

Allt detta kom jag att tänka på när jag på Instagram såg en skärmdump från Aftonbladet på Emma Gray Munthes sida. Det gjorde mig till en upptäcktsresande i minnen.

                                          (Skärmdump från Aftonbladet.se)